Ellen Bergman var musiker, sångpedagog och kvinnosakskvinna.
Ellen Bergman föddes i Strängnäs 1842. Föräldrarna var Mathilda Bergman, född Scholander och Axel Theodor Bergman som var kyrkoherde. I familjen fanns sex döttrar som växte upp i ett kulturellt och intellektuellt välbärgat prästhem. De fick därför gedigen hemundervisning av föräldrarna. Det sägs att Ellen Bergman var ostyrig och vild som barn, att hon inte ville anpassa sig till dåtida normer om hur flickor skulle bete sig.
Musiken var en viktig och stor del av familjens liv. Till en början spelade Ellen Bergman cello men med tiden kom hon huvudsakligen att ägna sig åt sång. Hon studerade cello, orgel, harmonilära och solosång vid musikkonservatoriet i Stockholm 1864–1869 och avlade organistexamen 1867 samt examen vid Kungliga Musikaliska Akademin 1870. Redan under pågående utbildning började Ellen Bergman undervisa i sång, både på institutioner och som privatlärare. Bland hennes sångelever finns namn som Sven och Lisa Scholander, Selma Ek, Valborg Svärdström och Dagmar Möller. I flera av sina uppdrag avstod hon sin lön för att skapa stipendiefonder åt mindre bemedlade elever.
Under första hälften av 1880-talet var Ellen Bergman medlem i den svenska avdelningen av The International Abolitionist Federation, en internationell organisation som kämpade mot prostitutionens reglering. Framförallt kristna kvinnor ur medelklassen engagerade sig i frågan. År 1878 bildades organisationen i Stockholm och samma år började den ge ut tidskriften Sedlighets-vännen: den Allmänna abolitionist-federationens organ för Sverige som kom att bli dess huvudorgan. Ellen Bergman var en aktiv skribent och debattör under de tidiga åren men lämnade organisationen 1885. Hon var vid den här tiden för radikal för rörelsen och argumenterade mot både prostitution och äktenskap. August Strindberg kallade i ett brev Ellen Bergman för ”den djefla maran” med anledning av hennes feministiska åsikter. Hon skrev till exempel att inom äktenskapet hade kvinnan alla skyldigheter och mannen alla rättigheter. Hon ansåg att kvinnor hade viktigare uppgifter i livet än äktenskap och moderskap. Själv gifte hon sig aldrig.
Under 1890-talet engagerade hon sig istället i Fredrika-Bremer-Förbundet och i Teosofiska samfundets svenska avdelning och hon gav populära föreläsningar i religionsfilosofi och teosofi. Ellen Bergman donerade större summor till båda dessa föreningar. När Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) skulle arrangera en internationell kongress bidrog hon med ekonomiskt stöd. Hon påstås ha varit arbetsam och levt sparsamt med enkla levnadsvanor för att kunna använda pengarna till samhällelig nytta.
År 1900–1906 undervisade Ellen Bergman i solo- och körsång vid Isis Conservatory of Music i Point Loma i USA. Hon var också biträdande föreståndare och särskilt uppskattad för sin undervisningsmetod.
Ellen Bergman invaldes som ledamot nr 455 av Kungliga Musikaliska Akademien den 28 september 1876 och belönades med Illis quorum 1899. Hon avled den 5 december 1921, en månad innan hon skulle fylla 80 år. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
