Anna Roos var en kristen feminist och socialarbetare. Hon hade ledande positioner i KFUK och den kvinnliga missionsrörelsen och var en tidig förespråkare för kvinnliga präster.
Anna Roos växte upp i en kulturellt intresserad borgerlig familj i Stockholm. Hennes storasyster var författaren Mathilda Roos. Systrarna fick god utbildning, först av privatlärare och sedan som elever i den Åhlinska skolan. Som ung levde Anna Roos ett traditionellt liv för borgerliga flickor och ägnade dagarna åt kultur, sällskapsliv och nöjen. Samtidigt längtade hon efter att få komma till nytta och tillsammans med sin syster startade hon bland annat en syskola för fattiga barn. 25 år gammal fick hon anställning på försäkringsbolaget Skandia.
Liksom sin syster var Anna Roos aktiv i kvinnorörelsen och engagerade sig i det nybildade Fredrika-Bremer-Förbundet där hon blev sekreterare. Hon var för kvinnlig rösträtt och kvinnors valbarhet och ansåg att alla yrken skulle vara öppna för kvinnor.
I mitten av 1880-talet genomgick hon en period av andligt sökande och kom i kontakt med missionsrörelsens Fredda Hammar vilket ledde till en religiös vändning. Hon lämnade det borgerliga livets bekvämligheter bakom sig och hittade sitt verkliga kall i kristet socialt arbete. Genom Fredda Hammar fick hon kontakt med Kristliga föreningen av unga kvinnor (KFUK) där hon som första uppdrag ledde träffar för fabriksarbetande flickor.
Genom ett underhåll från en anonym vän fick Anna Roos möjlighet att ägna all tid åt socialt arbete. Under åren hade hon flera ledande positioner i KFUK, bland annat som ordförande för förbundsstyrelsen. Under hennes ledarskap vidgades verksamheten. Hon bildade lokalföreningar över hela landet, arrangerade diskussioner om aktuella frågor och träffar för kvinnor från olika yrkesområden samt ordnade så att organisationen fick ett eget hus i Stockholm. I sjutton år var hon redaktör för KFUK:s tidning Hemåt som startats av hennes syster.
Anna Roos var även verksam inom missionsrörelsen och bildade 1894 föreningen Kvinnliga missionsarbetare (KMA) tillsammans med Fredda Hammar. Syftet var att sända ut kvinnor på missionsuppdrag men också att organisera kvinnor i Sverige för att stötta missionen.
Störst var dock hennes engagemang för prostituerade kvinnor, de så kallade ”vilsegångna kvinnorna”. Hon drev frågan i både KFUK och i den kristna nykterhetsorganisationen Vita Bandet. Enligt tidens argumentation hörde prostitutionen samman med superiet, dessa ”tvillingsynder” skulle bekämpas tillsammans. Vita Bandet verkade även för att avskaffa reglementeringssystemet. Frågan var högaktuell i den allmänna debatten och flera protestmöten, skrivelser och kommittéer organiserades. Bland annat Kvinnokommittéen där Anna Roos var en aktiv vice ordförande och Kvinnornas abolitionistkommitté där hon valdes till ordförande.
Kampen mot prostitution och vit slavhandel var central både i kristna kvinnoorganisationer och i den internationella feministiska rörelsen. Att höja samhällsmoralen, och då särskilt mäns sexualmoral, ingick i kvinnokampen. Ett jämlikt samhälle utan kvinnoförtryck skulle inte kunna byggas så länge kvinnor utnyttjades sexuellt. Anna Roos och många med henne bekymrade sig över att kristna värden och ideal höll på att ersättas av en materialistisk världsåskådning.
Anna Roos hade både en djup tro och ett starkt engagemang. Många sökte hennes stöd i andliga frågor. Under första världskriget ordnade hon ljus och värmestuga för tusentals barn och vuxna. Hon deltog i vännen Maria Winqvists arbete med skyddshem för kvinnor och småbrukarkolonin Emmaus.
När hennes syster dog lät Anna Roos öppna ett vilohem för kvinnor inom KFUK i systerns villa i Stocksund, Sagaro vilohem. Detta vilohem blev även hennes eget sista boende. Hon avled 1927, vid 72 års ålder.
