Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Aino Regina Taube

1912-07-111990-06-03

Skådespelare, filmstjärna

Aino Taube var filmstjärna i ingeny-facket under 1930-talet, för att sedan utvecklas till att bli en respekterad dramatisk aktris inom film, teater och TV från 1940-talet och framåt.

Aino Taube föddes i Espergærde, Danmark år 1912. Hon var dotter till skådespelaren Mathias Taube och hans maka, journalisten Ella Ekman-Hansen. Aino Taubes morfar, Peter Hansen, var författare och under ett antal år även konstnärlig ledare vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Hennes farfar var Axel Taube, tulltjänsteman och körledare, samt farbror till visdiktaren Evert Taube.

Aino Taube växte upp i Köpenhamn, och i Stockholm, där hon gick i Annaskolan. Aino Taube utbildade sig vid Dramatens elevskola (nuvarande Stockholms dramatiska högskola) åren 1930—1932. Hon scendebuterade 1931 på Skansenteatern i rollen som Elisabeth Westling i Selma Lagerlöfs Dunungen. Filmdebuten gjorde hon i en större roll i Ivar Johanssons Skepparkärlek, 1931. Aino Taube sjöng även in ett antal tidiga filmschlagers.

Aino Taube turnerade med John W. Brunius, Hjalmar Lundholm och Riksteatern. Bland hennes många övriga engagemang märks de vid Blancheteatern 1935, där hon till exempel medverkade i revyer av Kar de Mumma, Skansenteatern, 1936, Vasateatern från slutet av 1930-talet till tidigt 1950-tal, samt Malmö Stadsteater 1953—1954. Efter detta gästspelade hon på Dramaten 1954, och var från 1955 fast engagerad där fram till 1984. Bland hennes många framgångsrika insatser där märks Arsinoë i Misantropen, 1955, modern i Pirandellos Sex roller söker en författare, 1957, körledarinnan i Trojanskorna, 1960, Tora i Kattorna, 1961, Polina i Tjechovs Måsen, 1961, Gunhild Borkman i John Gabriel Borkman, 1976 och Katarina Stenbock i Erik XIV, 1977.

Aino Taube kom att göra 35 filmroller. Däribland kan nämnas Fridolf i lejonkulan, 1933, Sången om den eldröda blomman, 1934, Kvartetten som sprängdes, 1936, Sara lär sig folkvett, 1937, Laila, 1937, Konflikt, 1937, Fram för framgång, 1938, Gubben kommer, 1939, Sjöcharmörer, 1939, Med livet som insats, 1940, Kvinnors väntan, 1952 och För min heta ungdoms skull, 1952. Under i stort sett hela sin filmkarriär spelade Aino Taube nästan uteslutande större roller eller huvudroller. Som manliga motspelare hade hon vid flera tillfällen Åke Ohberg och Edvin Adolphson, men främst sin make Anders Henrikson. Han regisserade henne också i några av hennes mest framgångsrika filmroller, som i Alle man på post 1940, Livet går vidare, 1941, Tåg 56, 1943, och titelrollen i Åsa-Hanna, 1946. Aino Taube samarbetade även med filmregissörer som Gustaf Molander, Gustaf Edgren, Per-Axel Branner, Schamyl Bauman och Alf Sjöberg.

Åren 1958—1959 ingick Aino Taube i TV-teaterns första fasta ensemble. Hon kom även att medverka i TV-serier som Ingmar Bergmans Ansikte mot ansikte, 1976, Håkan Ersgårds Hedebyborna, 1978—1980, baserad på Sven Delblancs romansvit, Per Sjöstrands Mor gifter sig, 1979, baserad på Moa Martinsons självbiografiska roman, och TV-filmen Sommarön, 1979, baserad på Tove Janssons roman Sommarboken.

Aino Taube var gift med skådespelaren och regissören Anders Henrikson från 1940 fram till hans död 1965. I äktenskapet föddes barnen Mathias, Ella och Thomas. De två förra kom även de att verka som skådespelare.

Aino Taube hann under sina dryga 50 år på svensk scen och filmduk gestalta nästan alla slags kvinnoporträtt, från pigga och rosiga 1930-talshjältinnor till 1940-talets moderna och redbara kvinnor, 1950-talets mödrar och satmorsor till senare års ångestplågade äldre damer samt robusta och kloka far- och mormödrar. Värdiga, vardagliga och trovärdiga porträtt, med små, naturalistiska medel. Hon var kultiverad och stilfull, respektingivande samt utstrålade en känsla av självklarhet. Ett exempel på slitstark och klartänkt kvinnokraft som inte finner sig i något nonsens, och varken reducerades till onyanserade rivjärns- eller menlösa våproller. Aino Taube var en av våra stora skådespelare, på 1940-talet jämförd med Greta Garbo. Därför kom hon också att förbli en uppskattad, flitigt anlitad och respekterad svensk film- och teateraktris livet igenom.

Genom åren fick Aino Taube motta olika utmärkelser för sin skådespelarkonst, som Skådebanans och SF:s stipendium 1938, Inga Tidbladsstipendiet 1980 och O'Neill-stipendiet 1981.

Aino Taube avled i Stockholm 1990. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.


Jennifer Vintkvist


Publicerat 2020-03-02



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Aino Regina Taube, www.skbl.se/sv/artikel/AinoTaube, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Jennifer Vintkvist), hämtad 2020-04-05.




Övriga namn

    Gift: Henrikson
    Alternativ namnform: Henriksson


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Ella Taube, född Ekman-Hansen
  • Far: Mathias Taube
  • Make: Anders Henrik Henrikson
fler ...


Utbildning



Verksamhet

  • Yrke: Skådespelare, Stockholm 1931–1953; 1955–1984, Malmö 1953–1954


Kontakter

  • Kollega: John W. Brunius
  • Kollega: Hjalmar Lundholm
  • Kollega: Erik Zetterström (Kar de Mumma)
fler ...


Bostadsorter

  • Födelseort: Helsingör, Danmark
  • Helsingör, Danmark
  • Stockholm
fler ...


Priser/utmärkelser



Källor

Uppslagsverk
Litteratur
  • Loth., ’Pigg Aino Taube om trött generation’, Idun 1935(48):27, s. 10-11, 18