Gunnel Broström var skådespelare och regissör. Hon var en pionjär inom svensk TV-dramatik.
Gunnel Broström föddes 1921 i Stockholm och var dotter till vagnmästaren vid spårvägen Erik Broström. Redan i skolåldern var hon intresserad av att uppträda och hon började också studera dans för Lalla Cassel. Hon var emellertid tvungen att avbryta studierna och istället börja arbeta.
Hon var dock inställd på att skådespela och trots motstånd från sin far som motsatte sig hennes planer började hon ta teaterlektioner. Hon tog tallektioner vid Stockholms Borgarskola för Manda Björling som uppmuntrade henne att gå vidare. 1941 kom hon in vid Dramatens elevskola. Redan följande år, under sin studietid, gjorde hon scendebut i Orfeus i underjorden på Kungliga Operan. Efter examen vid elevskolan 1943 fick hon fast anställning vid Dramaten. Sitt stora genombrott på scenen fick hon 1946 i Sartres Stängda dörrar samtidigt som hon påbörjade en produktiv filmkarriär. 1948 fick hon Teaterförbundets Anders de Wahl-stipendium och Pontus Nohres stipendium vilket möjliggjorde en studieresa till Paris och London för att studera teater. Där kom hon i kontakt med Mai Zetterling som kom att stå henne nära.
Synen på Gunnel Broström vid den tiden och även senare präglades av en uttalad sexism. Detta späddes på av att hon fick roller som präglades av utlevande karaktärer. Även hennes privatliv kom i fokus av samma skäl. Enligt en senare artikel i Aftonbladet 1987 betraktades hon vid den tiden som en ”sexbomb”, vilket hon tyckte var jättejobbigt och förolämpande. En erfarenhet som hon delade med flera andra. Hon ville ses som en seriös skådespelare. Det kan vara ett skäl att hon valde att byta bana vid slutet av 1940-talet.
År 1949 lämnade hon Dramaten och flyttade till USA där hon samma år gifte sig med en flygare och bosatte sig i en förstad till Los Angeles. Någon skådespelarkarriär blev det aldrig i USA. Däremot uttalade hon vid avresan lösa planer på att läsa språk och teaterhistoria vid universitetet men av detta blev inget. Enligt en intervju med Gerd Osten 1953 åkte hon utan tanke på detta utan hade bara en önskan om att leva vanligt familjeliv. Hon var inte heller särskilt trakterad av den amerikanska filmindustrin och teatern på ostkusten var för långt borta. I en intervju med Marianne Höök 1951 i Vecko-Journalen uttryckte hon en stark leda vid den amerikanska livsstilen. När hon blev änka 1952 återvände hon till Sverige. Hon gästspelade några gånger och efter det väcktes hennes lust att återuppta skådespelandet. Enligt nämnda intervju saknade hon arbetet, kamraterna, repetitionerna. Efter en säsong vid Helsingborgs stadsteater anställdes hon hösten 1955 på Göteborgs stadsteater där hon förblev till 1958, då hon knöts till den nybildade TV-teaterensemblen. Under 1960–1967 var hon åter engagerad vid Dramaten.
Efter en lång bortovaro från scenen blev hon 1987 inbjuden av teaterchefen på Teater 9, Stefan Johansson, att gästspela i pjäsen Kvartett. Senare uppträdde hon där 1992 med en monolog om Karen Blixen, en uppsättning som blev en stor triumf för henne.
Under senare delen av sin karriär började hon regissera, främst för TV-teatern. Allt som allt resulterade detta i 24 uppsättningar från Ateljé Mia, 1965, till Av hjärtans lust, 1984. Enligt Bengt Forslund var det med tveksamhet som TV-teaterns chef Henrik Dyfverman släppte fram henne eftersom han inte var särskilt intresserad av kvinnliga regissörer. I en artikel i Expressen 1969 menade Gunnel Broström att det var oerhört svårt för en ny kvinnlig regissör att få regissera de pjäser hon ville och att hon tjatat sig till att få göra de första fyra pjäserna hon ville göra.
Påfallande många av hennes TV-arbeten berör kvinnliga teman. Där inryms klassiker som Antigone, 1981, och Strindbergs Fordringsägare, 1968, där hon nytolkade detta stycke genom att låta samma skådespelare spela båda manliga huvudrollerna. Där finns också mer nyskriven dramatik som R W Fassbinders Frihet i Bremen, 1975, om en giftmörderska där hon enligt en kritiker förstått att ta fasta på Fassbinders ”anti-teater” och hur den skall uppföras.
Hon fick genomgående mycket beröm för sina iscensättningar och sin känsla för skådespelarinstruktion. Hon kom att samarbeta med flera av de stora kvinnliga skådespelarnamnen som Inga Tidblad. Om pjäsen Stulet nyår, 1971, skrev Åke Janzon i Svenska Dagbladet, 1978, att Gunnel Broström och Mai Zetterlings intuition i förening hade åstadkommit något sällsamt och egenartat. Där, liksom i kvinnoskildringarna låg hennes styrka, enligt Forslund, mindre vid det visuella.
Som skådespelare utmärktes hon för en stor mångsidighet. I början av filmkarriären blev det en rad femme fatale-roller där där hennes sensuella utstrålning blev en tillgång, som den för sin tid vågade filmen Barbacka, 1946. Hennes egen favorit och älsklingsroll från tiden före avfärden till USA var den i Brott i sol, 1947, som en flicka som visste vad hon ville och inte var av den sentimentala läggningen.
Efterhand fick hon mer dramatiska och robusta roller som en av de första efter hemkomsten, Storm över Tjurö, 1954, där hon spelade en hårdför skärgårdsflicka. Samma år följde en av hennes mest uppmärksammade roller, som fiskarflickan i Salka Valka efter nobelpristagaren Haldor Kilian Laxness roman. Men hon visade också att hon kunde spela stor komedi som i Arne Mattssons Ryttare i blått, 1959. En av hennes sena TV-roller blev som den aristokratiska överstinnan Ekenstedt i TV-serien Charlotte Löwensköld och Anna Svärd, 1981, baserad på biograffilmen Charlotte Löwensköld från 1979.
Ganska typiska är alla de uttalalanden som olika skribenter gjorde om hennes fysiska utstrålning. Marianne Höök karaktäriserade henne i intervjun 1951 som ”ett ansikte som skiftar mellan bitskt och klösfärdigt hondjur med blodlukt i näsborrarna och tunn, högbryggad känslighet”. Lars Ulvenstam betecknade henne 1955 som en klassisk primadonna och överväldigades av hennes närvaro i Tennesse Williams Katt på hett plåttak på Göteborgs Stadsteater.
Gunnel Broström avled 2012 och ligger begraven på Bromma Kyrkogård.
