Valborg Månsdotter Frisk var textilkonstnär, verksam under 1700-talet. Hon representerar en viktig del av äldre kvinnohistoria, osynlig på grund av avsaknaden av skriftliga källor, men överlevande genom muntliga tradition.
Valborg Månsdotter Frisk föddes som dotter till länsmannen i Ragunda, Magnus Håkansson Frisk, som i sin tur var son till länsmannen Håkan Jonsson Frisk. Denne var kommen från Fryksdalen i Värmland och hade efter många krigiska äventyr kommit till östra Jämtland som ett led i de försvenskningssträvanden som pågått sedan landskapet skiftat nationalitet efter freden i Brömsebro 1645. Hennes bror Haqvin blev den tredje generationen som övertog länsmanssysslan.
Valborg Månsdotter Frisk har beskrivits som självständig och som barn en yrhätta. Hon vågade ensam besöka en enstöring, kallad ”Munken” som levde på en ö i Ragundasjön, som skulle komma att tömmas på sitt vatten 1796. Denne lärde henne enligt den muntliga traditionen djurens och fåglarnas läten likväl som att smida. Sant eller inte så säger det mycket om hur hon betraktats i senare tid. Man kan förstå att hon fascinerat sin levnadstecknare, Hammarstrandfotografen, lokalhistorikern och författaren Hildegard Löfbladh, som själv levde som oberoende egenföretagare vid början av förra seklet.
Som tonåring rymde Valborg Månsdotter Frisk från hemmet i Ragunda och tog sig via gästgivarskjuts till Sundsvall och sedan båtledes ner till Tyskland. Hon fortsatte till Flandern i Belgien där hon tillbringade några år på något som kan beskrivas som en bildningsresa, som vid denna tid främst var förbehållet yngre adelsmän. Hon lärde sig olika textilkonster som konstvävnad och färgning vilket kom väl till pass när hon slutligen återvände till Sverige.
Hemma i Ragunda gifte Valborg Månsdotter Frisk sig med gästgivaren i Krångede, Erik Nilsson (ibland skriven med tilläggsnamnet Höök). Där kom hennes konstnärliga färdigheter vad gäller textiler väl till pass. När gästgiveriet vid ett tillfälle var nära att komma på obestånd var det hennes skapelser i form av fälltäcken som kom att rädda hemmet ekonomiskt. Hon satte i gång en produktion av textilier av närmast industriellt slag. För att underlätta råvaruförsörjningen hade hon börjat med fåravel i större skala. Det sägs att dessa fälltäcken var oöverträffade i sitt slag. Avsättning fick hon bland annat i Sundsvall med dess förmögna borgerskap.
Valborg Måndotter Frisks konstnärliga arv har kommit att föras vidare på olika sätt. Redan i hennes livstid kan man peka på systersonen Jonas Forsslund som blev känd som kungamålare, inte minst genom flera porträtt av Gustav IV Adolf. Sonsonen Nils tog namnet Frisendahl i enlighet med släkttraditionen, där präster ofta tagit detta efternamn. Denne blev stamfar för Frisendahlsläkten i Ådals-Liden. Där fanns de tre bröderna Carl, Halvar och Fredrik Frisendahl som alla blev konstnärer. Ytterligare generationer förde det konstnärliga arvet vidare, bland andra Cecilia Frisendahl. Från dottern Kerstin Ersdotter, nybyggarhustru i Överammer, härstammar så småningom släkten Seldahl, där Viveka Seldahl i högsta grad i sina rolltolkningar kom att personifiera traditionen med starka och självständiga kvinnor.
Hildegard Löfbladh Sällskapet i Ragunda har dramatiserat några av Hildegard Löfbladhs texter om tre färgstarka kvinnoöden i Ragunda, däribland Valborg Månsdotter Frisk.
Valborg Månsdotter Frisk avled 1806.
