Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Marna Nilsdotter (Kokvinnan)

1782-03-301859-08-29

Läkekvinna, kallad Kokvinnan

Marna Nilsdotter var en läkekvinna i Lund under 1800-talet, känd som ”Kokvinnan”.

Marna Nilsdotter kallades kokvinnan eller kokärringen, sannolikt efter sin mor Elna Hansdotter, som inte bara behandlade människor utan även kor och andra djur. Benämningen var inte nedsättande utan ett sätt att skilja personer åt i en tid när många hade samma namn.Marna Nilsdotter lärde sig konsten efter sin mor, som i sin tur hade lärt den av sin mor Sissa Mårtensdotter. Även dennas mor, Elna Persdotter, var benbrottsläkare i början av 1700-talet.

Marna Nilsdotter föddes i Gårdstånga 1782 och hade tre syskon. År 1788 flyttade familjen till Lund, där modern öppnade praktik. Sannolikt började Marna Nilsdotter hjälpa sin mor i verksamheten och tog helt över praktiken när modern dog 1814. Hon hade då två barn, Hans, född 1807 och Elna, född 1814. Båda står antecknade som oäkta i dopboken. Den senare skulle sedermera, under namnet Elna Hansson komma att följa sin moder i yrket som läkekvinna. Trots att Marna Nilsdotter var ogift och hade två barn att försörja kunde hon köpa ett eget hus 1815. Året efter gifte hon sig med stensättaren Arvid Ericsson och fick i äktenskapet ytterligare fyra barn.

Marna Nilsdotter fortsatte att sköta befolkningens sår och frakturer tills maken dog 1855. Detfinns nästan inga vittnesmål om hur hon arbetade utom vid några tillfällen då hon anmäldes av läkarna, som irriterade sig över den olagliga konkurrensen. Provinsialläkaren Carl G ustafWieselqvist anmälde år 1845 Marna Nilsdotter, dottern Elna Hansson och en person i Oxie som bedrev liknande verksamhet, till Landshövdingeämbetet. I Marnas Nilsdotters fall remitterades anmälan till magistraten i Lund, som kallade henne till förhör. Marna Nilsdotter medgav då att hon behandlade sår och benbrott och även magplågor, men endast med utvärtes medel. Landshövdingeämbetet nöjde sig med svaret och någon disciplinär åtgärd vidtogs inte trots att lagen sedan 1688 förbjudit andra än regelrätt utbildade bardskärer, fältskärer och läkare att bedriva sjukvård.

Året därpå lämnades en ny anmälan in mot Marna Nilsdotter. Den 43-årige drängen Nils Larsson hade den 19 juni 1846 hamnat under en vagn som vält och därvid brutit höger underben. Han fördes till lasarettet där det sår som fanns vid fotleden över brottet förbands och ett stödbandage lades. Efter två dagar lämnade Nils emellertid sjukhuset på egen begäran och sökte i stället vård hos Marna Nilsdotter. Enligt läkarens uppgift i journalen var såret då friskt utan tecken på infektion. Detta är inte förvånande e ftersom en sårinfektion inte brukar visa sig så snart.

Efter några dagar kände Nils ”en stark klämsel i bröstet” och kallade på en granne som lät koppa honom, det vill säga satte ett koppglas för att tömma ut blod. Dagen därpå, den 26 juni tillkallades stadsläkaren, som också ordinerade koppning, men han undersökte inte benet. Det kan ha berott på att han som medicinare inte brukade befatta sig med sår och benbrott.Dagen därpå återkom stadsläkaren och fann då att Nils Larsson var ordentligt påverkad av feber och såret var svartgrönt som vid kallbrand. Följande natt avled patienten.

Redan den 3 juli åtalades Marna Nilsdotter för att ha förorsakat Nils Larsson död och för kvacksalveri. Inför rätten uppgav hon att hon förbundit såret med "Skindlar af papp samt lagt Hjernes plåster öfver såret och dessutom smort såret med en olja, hwars beståndsdelar hon påstår vara alldeles oskyldiga, men ville ej lemna vidare upplysningar". Senare erkände hon att hon använt en så kallad "sammanblandad olja". Den kallades också "Kokvinnans olja". Förmodligen är det samma blandning som senare kallades "Lundakvinnans olja" och innehöll kalkliniment och kamfer. Den fanns att köpa på apotek i Skåne ännu på 1960-talet.

Marna Nilsdotter försvarade sig med att säga att hon med framgång behandlat flera patienter på samma sätt och menade att den olyckliga utgången berodde på de onödiga koppningarna som grannen och stadsläkaren företagit. Hon visade också upp brev från tacksamma patienter som intygade att hon hjälpt dem i fall där läkarna misslyckats. Domstolen ansåg emellertid att hon i viss mån bidragit till Nils Larssons död och dömde henne till 50 riksdalers böter. Däremot dömdes hon inte för kvacksalveri utan den frågan lämnades vidare till Landshövdingeämbetet, som dock inte vidtog några ytterligare åtgärder.

Marna Nilsdotter tog domstolsutslaget mycket hårt men fortsatte sin verksamhet i Lund tills maken dog 1855, då hon flyttade till Malmö där hon dog av kolera 1859. Hon var, liksom sin dotter, mycket uppskattad i vida kretsar av samhället.


Bo S Lindberg


Publicerat 2020-03-02



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Marna Nilsdotter, www.skbl.se/sv/artikel/MarnaNilsdotter, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Bo S Lindberg), hämtad 2020-04-07.




Övriga namn

    Gift: Eriksson
    Smeknamn: Kokvinnan, Kokärringen


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Elna Hansdotter
  • Far: Nils Nilsson
  • Syster: Sissa Nilsdotter
fler ...


Utbildning

  • Yrkesutbildning, : Utbildad till läkekvinna av modern


Verksamhet

  • Yrke: Läkekvinna, "Kokvinnan", benbrottsläkare


Kontakter

  • Släkting: Sissa Mårtensdotter, mormor
  • Släkting: Johanna Maria Andersson, dotterdotter


Bostadsorter

  • Födelseort: Gårdstånga
  • Gårdstånga
  • Lund
fler ...


Källor

Litteratur
  • Lindberg, Bo S., Kirurgernas historia: om badare, barberare och fältskärer, Uppsala universitet, [Uppsala], 2017

  • Wedin, Ingegerd, En benbrottsläkarsläkt: Lundakvinnan Elna Hansson - femte generationen, Rabén & Sjögren, Stockholm, 1991