Lilly Arrhenius Beyer var författare och debattör, starkt engagerad i sociala bostads- och konsumentfrågor, samt funktionär i kooperationen och i Stockholms stad.
Lilly Arrhenius föddes i Karlstad år 1904 som dotter till landssekreteraren Georg Samuelson och gymnastikdirektör Karin Arrhenius. Hon var äldst i en syskonskara på fem barn. År 1930 gifte hon sig med journalisten Nils Beyer. Paret bosatte sig i Stockholm och fick en dotter, Katarina, född 1937.
Under 1930-talet utbildade sig Lilly Arrhenius Beyer till socionom. Vid sidan om arbetet som prisombud i Stockholms kristidsnämnd under krigsåren deltog hon flitigt i diskussionerna kring tidens brännande sociala frågor och var i likhet med Alva Myrdal en stark förespråkare för funktionalismen och etablerandet av bostadskooperativ. För Lilly Arrhenius Beyer låg fokus på kvinnors situation i hemmet och hennes utgångspunkt var att det var kvinnor som drabbades hårdast av dåliga bostadsförhållanden. Hon ville se en inriktning av bostadsbyggandet mot kollektivboende ”i stil med vad som göres i Ryssland”. Hon förespråkade kollektiv matlagning och tvättinrättning samt barnkrubbor och lekstugor för de äldre barnen. Hon framhöll att hustrur härigenom skulle kunna befrias från de mest tyngande uppgifterna inom hemmet, och kunna ägna sig åt det verkliga familjelivet under de tider hon var ledig. Hon såg också bostadskooperativen som en möjlighet att skapa hem för ensamma mödrar.
I sitt arbete som bosättningskonsulent under slutet av 1940-talet och i stort sett hela 1950-talet hade Lilly Arrhenius Beyer stor inblick i bostadsfrågorna men också andra sociala och konsumentinriktade frågor engagerade. Hennes debattartiklar i framförallt Tidevarvet men även Morgonbris rubricerades ofta provokativt, exempelvis ”Skapa nyttighet åt alla! Intimare samverkan mellan slöjdföreningen och arbetarkvinnorna!” och ”Matens värde – och kvinnans. Fabriksmaten revolutionerande!”
I anslutning till en utställning kring den tyska konstnären och skulptören Käthe Kollwitz kvinnoporträtt betonade hon att det var konstnärens uppgift att forma de mänskliga ideal som den socialt verksamma medborgaren sedan hade att tillämpa på sitt område. Även som konstrecensent lade hon tonvikten på kvinnans ställning i samhället. Hon framhöll exempelvis den kommunistanslutne konstnären Albin Amelin som ett föredöme med hans avbildande av kvinnor som levt kvalfulla och tunga liv. Enligt Lilly Arrhenius Beyer redovisade Amelin kvinnornas liv på ett ärligt sätt i deras ansikten. Hon kunde också vara vass i sina omdömen. I en recension av en utställning 1930 med akademiledamoten Albert Engströms teckningar av det svenska folket konstaterade hon att några moderna sociala problem inte existerade i hans värld och att de hånfullt avtecknade rösträttskvinnorna knappast kunde ha existerat under det nittonde århundradet. I Engströms tecknade värld framstod som kvinnors enda uppgift att ”lyda sina äkta män, föda barn och vara ljuva”.
Lilly Arrhenius Beyers många böcker om hemmet och om heminredning hade också som utgångspunkt den ömsesidiga påverkan mellan människan och den byggda miljön. I Det levande hemmet: en handbok om heminredning och hemtrivsel, 1952, illustrerade hon sin text med fantasieggande svartvita fotografier i motsats till de vackra inredningsskrifterna med färgfoton. Hon kallade också boken en handbok till en programserie i radio om heminredning och hemtrivsel.
Under pseudonymen Anne Sofie Berg skrev hon ett par böcker om att bli blind vid vuxen ålder, vilket var något som hon själv fick uppleva. Hon ville med böckerna väcka förståelse för de blindas situation, men samtidigt visa hur en stor olycka som den att mista synen kunde väcka nya krafter till liv hos en människa. Samtidigt beskrev hon i böckerna saknaden efter allt hon förlorat, inte minst att kunna följa konsumentdebatten i det framväxande välfärdssamhället.
Lilly Arrhenius Beyer avled 1993 i Stockholm.
