Kerstin Tunving var överläkare vid narkomanvården i Lund och styrelseledamot i Läkare mot AIDS under åren 1989–1993. Hon var under en lång tid tongivande i debatten om narkomanvård, och är bland annat känd för att ha varit med och startat Sveriges första sprutbytesprogram i Lund på 1980-talet.
Kerstin Tunving föddes år 1930 i Kroppa i Värmland. Hon växte upp på folkskolan i Storfors där hennes far, Arvid Persson, var lärare. Modern, Edith Persson, var hemmafru. Familjen bodde på skolan fram till mitten av 1940-talet då fadern tog tjänst som överlärare i Osby. Kerstin Tunving påbörjade sina studier i medicin vid Lunds universitet som 19-åring. Som ensam kvinna bland 17 studenter läste hon på vårterminen 1954 medicinarkursen i kirurgi. Samma år gifte hon sig med Lars Helge Tunving, filosofie licentiat i litteraturvetenskap och lärare. Innan hon avlade sin medicine licentiat-examen år 1959 hade hon även tenterat två terminer psykiatri för professor Erik Essen-Möller. Hon hade då också hunnit bli mamma till sin första dotter Katarina som föddes 1957. En andra dotter, Anna, föddes 1961.
År 1970 öppnade en narkomanvårdsavdelning vid St: Lars sjukhus, för vilken Kerstin Tunving blev överläkare. Narkomanvårdsavdelningen, med 18 platser, kännetecknades av en generös intagningspolitik. Under 1970-talet vårdades nästan alla regionens intravenösa missbrukare vid något tillfälle där. Hon publicerade tillsammans med sina kollegor flera böcker om vården på den specifika avdelningen, men även om narkomanvård mer allmänt.
Förutom att Kerstin Tunving var en uppskattad och engagerad läkare på S:t Lars sjukhus var hon även ordförande i Föreningen Skånegårdar. Detta var en självständig förening, med anknytning till landstingets narkomanvårdsenhet i Lund, där sju gårdar slöt sig samman för att erbjuda vård i jordbruksmiljö. En av dessa var Ljungstorps gård, där Kerstin Tunving var ansvarig läkare. Gården tog emot högst fem gäster åt gången. De allra flesta av de intagna på vårdhemmet hade inledningsvis varit intagna på S:t Lars sjukhus narkomanvårdsavdelning för att därefter frivilligt söka sig till gården. Patienterna, som på vårdhemmet kallades gäster, var behjälpliga med det mesta: förutom jordbrukssysslor även till exempel inköp, städning och matlagning. Kerstin Tunving gjorde regelbundna besök på gårdarna för att följa upp patienterna.
Förutom sitt arbete på narkomanvårdskliniken var Kerstin Tunving medlem i Socialstyrelsens vetenskapliga råd i narkomanvård och styrelseledamot i Föreningen Läkare mot AIDS. Hon skrev även flera vetenskapliga arbeten och viktiga bidrag inom narkotikafältet, bland annat uppslagsverket Droger A-Ö samt två böcker om hasch repsektive kokain, samtliga tre författade tillsammans med Thomas Nordegren. Dessutom reste hon runt i landet och föreläste på skolor och universitet. Kerstin Tunving disputerade och blev medicine doktor år 1986 på avhandlingen Careers in Alcoholism and Drug Addiction. Clinical and Epidemiological studies. År 1987 blev hon docent i socialpsykiatri.
Kerstin Tunving har beskrivits som en stark människa med civilkurage. Hon valde att gå sin egen väg, och var på många sätt före sin tid. Hennes kolleger har beskrivit henne som medmänsklig, med god kontakt med såväl patienter som personal. Hon såg till sina patienters intressen. När HIV och AIDS började spridas bland injicerande narkomaner i Sverige startade hon 1986 ett sprutbytesprogram på infektionskliniken vid Lunds lasarett. Detta har senare av Världshälsoorganisationen betecknats som ett av världens bästa och mest väldokumenterade program i sitt slag. Det var i stora drag ett HIV-preventionsprojekt. En tanke med programmet var också att locka de missbrukare som önskade sprutor och kanyler till vård och behandling. Hösten 1988 hade sprututbytesprogrammet i Lund besökts av omkring 800 narkomaner vid 4 000 tillfällen. I slutet av 1980-talet arbetade Kerstin Tunving för att metadonbehandling skulle kunna erbjudas i Lund. År 1988 tog Socialstyrelsen beslut om ett metadonprogram som startade i staden två år senare.
Sprutbytesprogrammet och metadonprogrammet passade inte in i den officiella svenska narkotikapolitiken och Kerstin Tunving fick in i det sista kritik när hon kämpade för humanitet och räckte ut en hand till de allra mest utsatta. I dag vet vi att hon agerade klokt; hundratals svenska missbrukare i Stockholm smittades och fick AIDS helt i onödan, medan de injicerande narkomanerna i södra Sverige i högre grad undvek sjukdomen. Först 20 år efter starten erkändes sprutbytesprojektets nytta av riksdagen. Försöksperioden var över.
Kerstin Tunving avled den 5 februari 1994 i samband med en olycka. Hon är begravd på Brunnby kyrkogård strax utanför Arild i Skåne.
