Karin Olsdotter, också känd som Katarina Olofsdotter, var Vadstena klosters sista abbedissa före dess upplösning 1596.

Efter att den tidigare abbedissan Karin Bengtsdotter hade avlidit i början av juni 1593 samlades systrarna under ledning av klostrets biktfader Magnus Laurentii i kapitelsalen för att välja en ny abbedissa. Valet skedde i närvaro av klostrets båda biktfäder och den polske vice-kanslern Jan Tarnowski och några andra polska herrar. Enligt Laurentii skall alla systrarna utom en enda ha röstat på priorinnan. Den som inte lade sin röst på henne var enligt samma källa känd som en orosstiftare. Karin Olsdotter skall några dagar efter valet ha avlagt löfte i enlighet med Regula Salvatoris (Frälsarens ordensregel) varefter alla systrarna lovade henne lydnad. Riten avslutades med att de äldre systrarna ledde fram henne till abbedissans stol. Valet bekräftades sedermera av kung Sigismund den 12 juli 1594.

Vår kunskap om Karin Olsdotter före valet av henne till abbedissa i Vadstena kloster under sommaren 1593 är högst begränsad och består till största delen av uppgifter i några brev författade av Magnus Laurentii. Han uppgav 1595 att Karin Olsdotter vid tiden för valet av abbedissa varit priorinna i klostret. Den framlidna abbedissan Karin Bengtsdotter hade enligt brevet långt före valet utpekat henne som sin efterträdare. Även den besökande biktfadern jesuiten Antonios Possevino skall ha betraktat Karin Olsdotter som en framtida abbedissa.

Hans Cnattingius har argumenterat för att Karin Olsdotter borde vara identisk med den konventssyster med samma namn som i en förteckning av klostrets nunnor 1580 uppgavs vara priorinna. Hon var vid den tiden fyrtio år gammal och hade befunnit sig i klostret i tjugotvå år. Hon är i sin tur troligen identisk med den Karin Olsdotter som det erlades provent (en sorts inträdesgåva) för 1560. Hennes bror, Per Olsson, skall ha skänkt pengar till klostret 1564. Enligt Johannes Messenius härstammade hennes far från Freberga by i närheten av Motala, vilket kan förklara att hon kallades ”Vastenensis”.

När Karin Olsdotter valdes till abbedissa i Vadstena kloster under sommaren 1593 var hon, under förutsättning att Cnattingius argumentation stämmer, med andra ord i femtioårsåldern och hade befunnit sig i klostret i över 35 år. Antalet nunnor i klostret skall vid denna tid ha uppgått till tio, vilket var betydligt färre än de sextio som rekommenderades i Regula Salvatoris. Samtidigt var Vadstena det enda aktiva klostret i riket vid denna tid.

Karin Olsdotter hade efter valet flera problem att ta itu med, både innanför och utanför klostergemenskapen. I en rapport till den jesuitiske missionären Antonio Possevino uppgav Magnus Laurentii att Karin Olsdotter hade tvekat att ta på sig uppdraget som abbedissa på grund av några oppositionella systrar av vilka särskilt en uppfattades vara en orosstiftare. Den sistnämndas illasinnade beteende hade förmått vissa kvinnor att avstå från att gå in i klostrets gemenskap och fått några nunnor att vilja träda ut. Ett annat problem för abbedissan var fogdarnas ointresse att leverera den proviant som de enligt kunglig befallning var skyldiga att bistå klostret med. Karin Olsdotter fick under åren 1594 och 1595 vid flera tillfällen skriva direkt till hertig Karl om hjälp, som också gav bistånd. Till klostrets utsatta position hörde också de ökande kraven på att klostret skulle stängas. Karin Olsdotter fick sannolikt ta ett ännu större ansvar för verksamheten efter att biktfadern Magnus Laurentii avlidit i juni 1595.

I oktober 1595 beslutades vid riksdagen i Söderköping att Vadstena kloster skulle stängas. Enligt Johannes Messenius lät nunnorna inför ikraftträdandet av detta beslut packa ihop klostrets rikedomar i kistor som sedan sändes till den katolskt sinnade greven Erik Brahe på Visingsborg. Messenius uppger också att Birgittas, Katarinas och Ingrids reliker vid samma tillfälle togs ut ur sina helgonskrin och gömdes undan i klostret. Enligt en ofta citerad redogörelse hos Messenius uppsöktes klostret den 22 november 1595 av hertig Karl i sällskap med ärkebiskopen Abraham Angermannus och några riksråd, vilka uppmanade nunnorna att avsvärja sig sin katolska tro och anamma den evangeliska läran för att på så sätt kunna stanna kvar i klostret. Enligt Messenius skall de enhälligt ha svarat att de hellre led på värsta sätt än bytte sin katolska tro mot en luthersk. De gästande potentaterna förmådde enligt Messenius under hot om våld abbedissan Karin Olsdotter att avslöja var de gömt undan relikerna och rikedomarna. Knut Perssons krönika ger en mer raljant bild av upplösningen där han gör gällande att nunnorna på sina knän tårfyllt skall ha bett hertigen att få stanna kvar i klostret under vintern.

Med största sannolikhet fick abbedissan och hennes medsystrar bli kvar i klostret åtminstone under vintermånaderna. De fick visserligen inte längre bära den traditionella ordensdräkten, men de fanns kvar i klostret åtminstone under sommaren 1596 då Abraham Angermannus uppgav att han mött både abbedissan och fyra av nunnorna där. Under tidig höst 1596 försågs fortfarande nunnorna i Vadstena med spannmål från de kungliga fogdarna, men under samma höst lämnade de Sverige under fortsatt ledning av abbedissan Karin Olsdotter, och slog sig ned i birgittinklostret i Danzig (dagens Gdańsk) i Polen.

Enligt ett nekrologium från birgittinklostret i Danzig avled ”Katharina Olawin", Karin Olsdotter, den 18 juli 1625. Hon bör då ha varit ungefär 85 år gammal.