Hilda Thegerström var pianist, pianopedagog och tonsättare, verksam under 1800-talets andra hälft.

Hilda Thegerström föddes 1838 i Stockholm. Ett par månader efter att hon fyllt sju år lämnade familjen Stockholms innerstad för att bosätta sig utanför Norra kyrkogården i Solna. Någon hittills okänd person hade trots Hilda Thegerströms knappa omständigheter tagit vara på hennes begåvning och låtit henne börja i Adolf Fredrik Lindblads musikinstitut, vilket på sin tid var väl ansett. Hennes föräldrar, kryddkramhandlaren eller specerihandlaren Johan Thegerström och hans hustru Anna Fredrika Charlotta Thegerström, var båda födda i Umeå. Det unga paret flyttade in i det så kallade Ritorpet i Solna tillsammans med sina tre barn, som förutom Hilda Thegerström utgjordes av elvaårige storebror Johan Arvid och ettårige lillebror Hugo Edvard.

Musikinstitutets grundare och överlärare, Adolf Fredrik Lindblad, hade under sin korta Parisvistelse 1827 fattat tycke för den så kallade Logierska metoden. Den var uppkallad efter den tyske mångsysslaren i musik, Johann Bernhard Logier, vars undervisningsmetod byggde på hans patenterade handformare från 1814, även benämnd Chiroplast, och som bestod av en över klaviaturen monterad horisontell bräda, vid vilken handlederna fixerades ”i höjt läge”. Målet var att lära eleverna att frigöra fingrarna och hålla sina händer så stilla att även mynt, som i uppfostrande syfte lagts på ovansidorna av händerna, inte ramlade av under spelets gång. Undervisningen inkluderade även lyssnarlära och bedrevs i grupp på så sätt att man lät flera elever spela samtidigt för att lära dem att spela i takt. Strängt taget var metoden anpassad för spel på cembalo eller hammarklavér och inte på moderna flyglar. Den Lindbladska pianoundervisningen åtnjöt å andra sidan societetens högsta renommé eftersom Lindblad hade varit pianolärare åt Oscar I, som han hade lärt känna på 1820-talet som student i Uppsala.

När Hilda Thegerström gjort så stora framsteg att institutet inte hade mer att lära ut, kan det ha varit Lindblad själv som överlämnade henne i den barske holländske pianoläraren Jan van Booms vård. Jan van Booms pianoundervisning var lika otidsenlig som Lindblads och dennes Logierska metod. Sina främsta framsteg skulle dock Hilda Thegerström göra under tonsättaren Franz Berwalds instruktion. Från och med 1852 tog han på sig ansvaret för hennes fostran som hennes mecenat, mentor och beskyddare. Det är genom honom och hans son Hjalmar Berwalds minnen som vi idag har uppgifter om Hilda Thegerströms tidiga musikaliska fostran. I ett brevkoncept, daterat den 28 juni 1856 i Sandö utanför Härnösand, beskriver han hennes situation som värnlös och fattig, alltså mer bekymmersam än den enkla bakgrund, som ofta brukar framhållas.

Franz Berwald var visserligen varken pedagog eller pianist men han hade säkert en sundare uppfattning om pianospel än både Jan van Boom och Adolf Fredrik Lindblad. Efter fyra år under hans ledning hade Hilda Thegerström gjort sådana framsteg att hon den 1 april 1856 kunde framföra de två sista satserna ur Chopins f-mollkonsert tillsammans med Hovkapellet och dess kapellmästare Jacopo Foroni. På samma konsert presenterade hon även Beethovens Appassionata och en Liszt-rapsodi. Det var under denna period som Berwald började komponera för piano med henne i åtanke och som föremål för tillägnan. Redan 1853 tillkom pianokvintetten i c-moll från samma år som hon senare skulle spela flera gånger, bland andra den 10 januari 1874 tillsammans med Fridolf Book, A F Lindroth, Berwaldeleven Conrad Nordquist samt Fritz Söderman. Det andra verket var pianokonserten från 1855, som dock fick ligga till sig i ett drygt halvsekel innan den togs fram ur gömmorna och uruppfördes postumt av tonsättarens sondotter Astrid Berwald.

Hilda Thegerström ville å sin sida inte vara sämre, för det var nu som hon komponerade sina båda pianoverk, La naïveté op 1 och Nocturne et Rondoletto op 2, vilka sammanförda under rubriken Souvenirs Suédois gavs ut, genom Berwalds förmedling, på Friedrich Kistners förlag i Leipzig hösten 1857.

En av Franz Berwalds särskilda talanger var marknadsföring, såväl av sig själv som av sina båda skyddslingar, Hilda Thegerström och den unga sångaren Christina Nilsson. Han lyckades bygga upp ett internationellt kontaktnät och med hjälp av detta övertyga kungahusets medlemmar och övriga lyckligt lottade att skänka pengar. Genom sin ständiga brevkontakt med sponsorerna och med Pariskonservatoriets ryktbara pianolärare, Antoine-François Marmontel, var det säkert Berwald som bäddade för det statsanslag som 1857 möjliggjorde för Hilda Thegerström att vistas ett par månader i Paris för att studera hos Marmontel och även ge konsert. Senare samma år reste hon vidare till Weimar, där Franz Liszt verkade som kapellmästare och pianolärare. Även han ingick i Berwalds kontaktnät. För honom studerade Hilda Thegerström i två år fram till sommaren 1859 och hon kunde därvid tillgodogöra sig hans knep att bemästra den tungspelta moderna flygeln.

Hilda Thegerström gav konserter i Weimar och München, samt däremellan på Tonkünstlerfestivalen i Leipzig i juni 1859, där hon tillsammans med cellisten Friedrich Grützmacher framförde Berwalds duo för cello och piano. Efter detta återvände Hilda Thegerström till Stockholm, där hon den 28 februari 1860 debuterade tillsammans med sångarlöftet Christina Nilsson. Vid denna tid byggdes stambanan ut, vilket gjorde att Hilda Thegerström kunde ge konserter även utanför Stockholm, framförallt i Göteborg där hon redan den 8 november 1860 framförde Felix Mendelssohns g-moll-konsert samt Beethovens Appassionata. Pianostycken av Chopin, Mendelssohn, Hummel och Liszt stod ofta på hennes program. Till Göteborg skulle hon ofta återkomma. Bedřich Smetana hade efter sex års verksamhet i Göteborg hållit sin avskedskonsert den 19 mars 1861 och återvänt till Prag. Tomrummet som han efterlämnade ombads hon nu att fylla vilket hon gjorde periodvis. Med början 1863 och under sammanlagt fem års tid arbetade hon som musiklärarinna i staden med ett längre avbrott. Efter ett år som pianolärare hade hon insett att det inte var dags att släppa kontakten med Liszt-skolan. Denna gång valde hon Berlin och Franz Liszts främste elev, den polske pianisten Karl Tausig. Åren 1864—1868 studerade hon för honom och smittade med sin entusiasm för Franz Berwald.

Hennes familjeförhållanden hade under 1850-talet blivit så besvärliga att föräldrarna och den yngsta brodern tvingades flytta tillbaka till Västerbotten. Hennes storebror var sjöman och försökte etablera sig i Brasilien. En tid efter att hennes far hade dött i Umeå 1868 lyckades Hilda Thegerström hämta hem sin mor. Det var möjligt först efter att hennes ekonomi hade förbättrats sedan hon övertalats att efterträda Jan van Boom som lärare i klavér och pianospel vid Kungliga Musikaliska Akademiens konservatorium. För Hilda Thegerströms del innebar lärartjänsten att hon och modern kunde flytta in i en ståndsmässig våning vid Östermalmsgatan och inrätta ett musikrum, där hon arrangerade små musikaftnar. Den 20 maj 1875, tre år efter hon anställts som lärare i klavér- och pianospelning vid Kungliga Musikaliska Akademiens konservatorium i Stockholm, blev hon invald i Kungl. Musikaliska Akademien som ledamot nr 449. År 1895 tilldelades hon den kungliga förtjänstmedaljen Litteris et Artibus.

Hilda Thegerström verkade som lärare vid konservatoriet fram till 1904. Under årens lopp skulle ett par generationer av svenska pianister skänka henne sina tacksamma tankar efter att de hade lämnat hennes studio i Musikaliska Akademien vid Nybroviken; bland andra Gustaf Brinck, Natanael Broman, Sigrid Carlheim-Gyllenschöld, Adrian Dahl, Algot Haquinius, Tora Hwass, Märta af Klintberg, Lennart Lundberg, Henning Mankell, Aurora Molander, Bror Möllersten, Märtha Ohlson, Alfred Roth, Emil Sjögren, Evin Skarby, Uno Sundelin, Nils Svanfeld, Hilma Svedbom och Patrik Vretblad. Sin sista offentliga konsert gav hon den 5 december 1889, då hon tillsammans med den nystartade Aulinkvartetten spelade Berwalds pianokvintett i c-moll, vilken var tillägnad henne. År 1904 lämnade hon efter 32 år sin lärarbefattning, märkt av cancer.

Hilda Thegerström avled 1907 i Stockholm, och fördes till sista vilan på Norra begravningsplatsen i Solna. I sitt testamente donerade hon 25 000 kronor till Franz Berwalds pianofond.