Harriet Hjorth var författare, känd för sin serie Blomstervandringar och för sina historiska romaner om Sigtuna.
Harriet Hjorth föddes i Stockholm 1908 som den äldsta av tre döttrar till civilingenjör, sedermera direktör Harry Albihn och Margot Beckeman, utbildad vid Tekniska skolan, nuvarande Konstfack. Harriet växte upp på Kungsholmen och Östermalm i Stockholm. Hon skickades så småningom till flickpension i den fransktalande delen av Schweiz, och denna tonårserfarenhet tycks ha inspirerat henne till romandebuten 1938 med Blommande ljung. Hon studerade vid Sorbonne i Paris i slutet av 1920-talet. 1929 ingick hon äktenskap med civilingenjör Bo E. Hjorth (1905-1997). I äktenskapet föddes döttrarna Agnete (1930-2023) och Boel (1935-1957). Under några år i slutet av 1930-talet grundade och drev Harriet Hjorth barnklädesbutiken Puck i Stockholm. Äktenskapet upplöstes 1937.
Utöver sina många romaner skrev Harriet Hjorth diktsamlingar, folklivsskildringar, dramatik m m. Hennes verkförteckning rymmer över trettio titlar. Sommarvistelserna på Utö i Stockholms södra skärgård från 1937 och fram till områdets förvandling till skjutfält 1943 inspirerade henne till den naturlyriska betraktelsen Fackelros och granit (1944). Året därpå kom hennes mycket välvilligt mottagna etnografiska bok Utö. Ön som var ett paradis. Det är en allsidig skildring av skärgårdslivet med fiske, småbruk, säljakt och kvinnors slit med djur och hushåll. Etnografiska berättelser åstadkom hon också senare i den initierade reseskildringen Irlandskust (1947) och, på uppdrag av Nordiska Museet, Keltisk kust (1954) om fiskemetoder, människor och folklore i Normandie och Bretagne.
Harriet Hjorth ingick ett andra äktenskap med direktör Carl-Gustaf Wetterström 1938. De skildes 1942 och Harriet Hjorth flyttade med sina båda döttrar till Sigtuna. Den första bostaden var en liten lägenhet ovanpå ett tidigare bageri. År 1944 fick hon hyra in sig i en tvåfamiljsfastighet vid Runstigen med den tidigmedeltida kyrkoruinen Sankt Per som närmsta granne och ögonfröjd. I likhet med många andra svenska författare ville Harriet Hjorth ut i Europa så fort som möjligt efter krigsslutet. Redan vintern 1945-1946 reste hon till det nyligen befriade Paris. Hon försörjde sig där på tidningsartiklar i svenska tidningar. Bland annat var hon första svenska journalist som intervjuade feministikonen Simone de Beauvoir 1945. Under sin Paristid adopterade hon också en nyfödd fransk pojke.
Nya romaner följde; Treklang (1946), Den tomma famnen (1951), Vägen till dig (1954), och Veronica (1957). På 1950-talet lämnade hon Albert Bonniers Förlag och gick över till Rabén och Sjögren. 1953 initierade hon den första uppsättningen av Olov Hartmans liturgiska spel i Sigtuna. Denna friluftsteater kom att pågå tre somrar i rad, och kyrkospelen kompletterades med en uppsättning i Sigtuna av hennes pjäs Glädjens barn. Hon publicerade tre diktsamlingar mellan 1955 och 1963. Mellan 1958 och 1962 utkom tre delar i en serie med titeln Blomstervandringar. De är uppdelade på vårens, sommarens och höstens örter och utgör en utvidgad flora med växt- och kulturhistoria. Denna trilogi blev hennes främsta försäljningsframgång med tiotusentals tryckta exemplar. År 1960 lät hon avstycka och sälja den fastighet hon ägt och bebott i Sigtuna sedan 1947. Den lilla fiskarstugan på tomten som hon låtit bygga om till författarbostad behöll hon i några år. 1963 bosatte hon sig i Bretagne i Frankrike under sommarhalvåret. Hennes mångåriga vistelse i Bretagne resulterade i den lika impressionistiska som faktaspäckade Liten by i Bretagne (1971). Andra spån från hennes franska verkstad var Champagne och annat festligt (1964), Parfym (1969) och Paris - och mer därtill (1975).
Hennes etnologiska kompetens i förening med kärleken till staden Sigtuna drev henne att i mitten av 1960-talet sätta igång ett stort skrivprojekt med Sigtunas tusenåriga historia som grund. Hon var uppenbarligen inspirerad av Per-Anders Fogelströms romansvit om Stockholm. I likhet med honom bedrev hon intensivt forskningsarbete med hjälp av arkivstudier och läsning av befintlig sigtunalitteratur. Hennes efterlämnade handlingar visar prov på stor flit och noggrannhet. Det blev fem delar om livet i och omkring Sigtuna, publicerade under åren 1967–1978. Den första delen, Staden (1967) omfattade åren 1000–1400 och följande år kom Hungerstad som handlade om 1400–1500. De tre sista delarna berättar om varsitt århundrade: Staden brinner om 1600-talet (1970), Sigtuna i nöd och lust om 1700-talet (1973) samt den sista, ofullbordade delen om 1800-talet, färdigställd av Agnete Hjorth och utkommen1978: Kring ett gammalt hus i Sigtuna. Som genrebeteckning använde hon begreppet dokumentärroman. Historiska dokument är basen, men Harriet Hjorth tecknar därefter ganska fritt sina berättelser delvis med faktiska och delvis med fiktiva personer. Hennes intresse för det levande, med henne samtida Sigtuna manifesterades bl a i Sigtunaröster. Äldre Sigtunabor berättar, en samling intervjuer hon gjorde med 29 sigtunabor födda kring 1880 om deras liv och gärning i och omkring staden.
Harriet Hjorths ekonomiska ställning och trygghet förbättrades från 1971 genom att hon tilldelades statlig författarlön. Hon kunde därmed minska sitt ymniga brödskrivande i tidningar och tidskrifter. Hennes författargärning måste ses i ljuset av den totala dominansen av manliga perspektiv både på bokförlagen och på tidningarnas recensionssidor. Hon hade en stark arbetsdisciplin vilket innebar att hon satt vid sitt skrivbord redan klockan sex på morgonen. Hon var även flitigt förekommande i radio på 1950- och 1960-talet. Harriet Hjorth kunde vara stridbar när hon såg uppenbara orättvisor och kunde till nöds ta konflikter med lokala makthavare. Hon var mycket beläst, språkkunnig, vetgirig och i besittning av stor initiativförmåga och arbetskapacitet.
Harriet Hjorth avled 1977 och ligger begravd på Maria kyrkogård i Sigtuna.
