Harriet Hjorth var författare, känd för sina serier om Blomstervandringar och sina Sigtunaskildringar.
Harriet Hjorth föddes i Stockholm 1908 som den äldsta av tre systrar till civilinjengör, sedermera direktör Harry Albihn och Marianne Beckeman, utbildad vid Tekniska skolan, nuv. Konstfack. Harriet växte upp på Kundsholmen och Östermalm i Stockholm. Döttrarna skickades så småningom till flickpension i den franstalande delen av Schweiz, och denna tonårserfarenhet tycks ha inspirerat Harriet till romandebuten 1938 med Blommande ljung. Hon studerade vid Sorbonne i Paris i slutet av 1920-talet. 1929 ingick hon äktenskap med civilingenjör Bo E. Hjorth (1905-1997). I äktenskapet föddes döttrarna Agnete (1930-2023) och Boel (1935-1957). Under några år i slutet av 1930-talet grundade och drev Harriet Hjorth barnklädesbutiken Puck i Stockholm. Äktenskapet upplöstes 1937.
Utöver sina många romaner skrev Harriet Hjorth diktsamlingar, folklivsskildringar, dramatik m m. Sommarvistelser på Utö i Stockholms södra skärgård från 1937 inspirerade henne till den naturlyriska betraktelsen Fackelros och granit (1944). Året därpå kom hennes mycket välvilligt mottagna etnografiska bok Utö. Ön som var ett paradis. Det är en allsidig skildring av skärgårdslivet med fiske, småbruk, säljakt och kvinnors slit med djur och hushåll. Etnografiska skildringar återkom hon senare till i boken Irlandskust (1947) och, på uppdraget av Nordiska Museet, Keltisk kust (1954) om fiskemetoder, människor och folklore i Normandie och Bretagne.
Harriet Hjorth ingick ett andra äktenskap med direktör Carl-Gustaf Wetterström 1938. De skildes 1942 och Harriet flyttade med sina båda döttrar till Sigtuna. Den första bostaden var en liten lägenhet ovanpå ett tidigare bageri. År 1944 fick hon hyra in sig i en tvåfamiljsfastighet vid Runstigen med den gamla tidigmedeltida kyrkoruinen Sankt Per som närmsta granne och ögonfröjd. I likhet med många andra svenska författare ville Harriet Hjorth ut i Europa så fort som möjligt efter krigsslutet. Redan vintern 1945 reste hon till det nyligen befriade Paris. Hon försörjde sig där på tidningsartiklar i svenska tidningar. Bland annat var hon första svenska journalist som intervjuade feministikonen Simone de Beauvoir 1945. Under sin Paristid adopterade hon också en nyfödd pojke.
Nya romaner följde; Treklang (1946), Den tomma famnen (1951), Vägen till dig (1954), och Veronica (1957). Ingen av dessa sålde bra. På 1950-talet lämnade hon Bonniers och gick över till Rabén och Sjögren. 1953 initierade hon den första uppdättningen av Olov Hartmans liturgiska spel i Sigtuna. Denna friluftsteater kom att pågå tre somrar i rad, och kyrkospelen kompletterades med titeln Blomstervandringar. De är uppdelade på vårens, sommarens och höstens örter och utgör en utvidgad flora med väst- och kulturhistoria. Denna trilogi blev hennes främsta försäljningsframgång med tiotusentals tryckta exemplar. År 1960 lät hon avstycka och sälja den fastighet som hon ägt och bebott i Sigtuna sedan 1947. Den lilla fiskarstugan på tomten som hon låtit bygga om till författarbostad behöll hon och bodde i sommartid. 1963 flyttade hon till Bretagne i Frankrike under vinterhalvåret. Hennes mångåriga vistelser i Bretagne resulterade i boken Den lilla byn i Bretagne, 1971. Andra spån från hennes franska verkstad var Champagne och annat festligt (1964), Parfym (1969) och Paris - och mer därtill (1975).
Hennes etnologiska kompetens i förening med kärleken till staden Sigtuna drev henne att i mitten av 1960-talet sätta igång ett stort skrivprojekt med Sigtunas 1 000-åriga historia som grund för berättelserna. Hon var uppenbarligen inspirerad av Per-Anders Fogelströms romansvit om Stockholm. I likhet med honom bedrev hon intensivt forskningsarbete med hjälp av arkivstudier och läsning av befintlig Sigtunalitteratur. Hennes efterlämnade handlingar visar prov på stor flit och noggrannhet. Det blev fem delar om livet i och omkring Sigtuna som kom under åren 1967–1978. Den första boken Staden (1967) omfattade åren 1000–1400 och följande år kom Hungerstad, som handlade om 1400–1500. De tre sista delarna berättade om ett århundrande var, Staden brinner, om 1600-talet, gavs ut 1970, Sigtuna i nöd och lust, om 1700-talet (1973), samt den sista delen om 1800-talet utgiven postumt 1978: Kring ett gammalt hus i Sigtuna. Som genrebeteckning använder hon begreppet dokumentärroman. Historiska dokument är basen, men Harriet Hjorth tecknar därefter ganska fritt sina berättelser delvis med faktiska och delvis fiktiva personer. Mottagandet av de tre första delarna var ganska ljummetmen allteftersom källmaterialet blev rikare blir också personteckningen detsamma. Den sista delen som utspelar sig under 1800-talet blev översvallande mottagen.
Harriet Hjorths ekonomiska ställning och trygghet förbättrades från 1971 genom att hon tilldelades statlig författarlön. Hon kunde därmed minska sitt ymniga brödskrivande i tidningar och tidskrifter. Hennes författargärning måste ses i ljuset av den totala dominansen av manliga perspektiv både på bokförlagen och på tidningarnas recensionssidor. Hennes största tillgång var hennes mångsidighet som yttrade sig i att hon skrev i många genrer. Hon hade en stark arbetsdisciplin vilket innebar att hon alltid gick upp tidigt och satt vid sitt skrivbord redan klockan 6 på morgonen. Hon var även flitigt förekommande i radio på 1950- och 1960-talet. Harriet Hjorth kunde vara stridbar när hon såg uppenbara orättvisor och kunde till nöds ta konflikter med lokala makthavare. Hon var mycket beläst, språkkunnig, vetgirig och i besittning av stor initiativförmåga och arbetskapacitet.
Harriet Hjorth avled 1977 och ligger begravd på Maria kyrkogård i Sigtuna. Hennes dotter Agnete slutförde arbetet med den sista delen i Sigstunasviten som utkom året efter hennes bortgång.
