Fanny Westerdahl var skådespelare och sångare, och var i båda dessa roller framstående vid de kungliga scenerna i Stockholm mellan åren 1836 och 1862.

Fanny Amalia Westerdahl föddes 1817 praktiskt taget in i sin kommande arbetsplats eftersom hennes far, Carl J Westerdahl, var kunglig kammarmusicus och konsertmästare i Kungliga Hovkapellet 1801—1829. Visserligen dog han kort efter hennes treårsdag men hon blev som elvaåring ändå antagen vid Dramatiska teaterns elevskola 1828. Året därpå ansågs hon redan mogen för en liten roll i Jean Baptiste Pujoucs komedi Den förtroliga aftonmåltiden. Hennes verkliga debut var emellertid 1831, som Caroline i Charles Guillaume Étiennes komedi Baschan i Suresne. År 1836 blev hon anställd vid de kungliga teatrarna.

År 1837 gifte hon sig med ett annat teaterbarn, den 33-årige aktören Carl Edward Hjortsberg, som ansågs ”ganska användbar i den lägre komedin”. Äktenskapet varade till 1849 och under denna tid uppträdde hon under namnet Fru eller Fanny Hjortsberg, varefter hon efter skilsmässan återtog sitt flicknamn, ehuru med prefixet Fru.

Under sina tjugosex år vid teatern uppskattades Fanny Westerdahl för sin snabba och säkra uppfattningsförmåga även i mimiken och för sin fina sång- och talröst, som ansågs passa bäst för stora dramer. Med tiden började hon dricka, blev mycket fet och beskrevs som fräck, lättsinnig och grovkornig, något som i stället för dramer uppskattades i komedier. Idealen växlade medan nästa generation ersatte den föregående och vid fyrtio års ålder använde man Fanny Westerdahl som exempel på den ”gamla onyanserade deklamationsstilen”, låt vara att hon kunde ge den en stor känsla.

Hennes främsta roller var Amalia i Rövarbandet och Louise i Kabal och kärlek, båda av Friedrich Schiller, därtill Donna Isaura i Ernst Raupachs skådespel Livets skola, Karin Månsdotter i Johan Börjesons skådespel Eric XIV samt titelrollerna i Fröken de Belle-Isle av Alexander Dumas, Eulalie Pontois av Fredrik Souliès och Griselda av Friedrich Hals. Men hon blev också mycket uppskattad som sångare i titelrollen i Nicolo de Maltes så kallade feeriopera Cendrillon, Betli i Adams opera Alphyddan, Papagena i Mozarts Trollflöjten och inte minst Didier i Adolf Fredrik Lindblads opera Frondörerna, som hade premiär den 11 maj 1835 och som därefter gavs sexton gånger.

Efter pensioneringen 1862 gästspelade hon flera gånger och fick därvid beröm av koreografen August Bournonville, som då bodde i Stockholm och arbetade som intendent för scenen. I sina memoarer prisar han hennes förmåga att använda sin teaterinstinkt och fantasi som ersättning för vissa brister i sin utbildning.

Fanny Westerdahl avled i Stockholm 1873, 56 år gammal.