Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Elna Hansson (Lundakvinnan)

1814-08-101891-01-21

Läkekvinna, kallad Lundakvinnan

Elna Hansson, som i likhet med sin dotter Johanna Maria Andersson kallades Lundakvinnan, var en läkekvinna som under en stor del av 1800-talet behandlade individer ur alla samhällskikt vid sin praktik i Malmö.

Elna Hansson tillhörde en familj där kvinnorna i fem generationer tillbaka verkat som lekmannaläkare eller ”kloka gummor”, specialiserade på benbrott och sårläkning. Hennes mor var Marna Nilsdotter, känd som Kokvinnan. Elna Hansson föddes utom äktenskapet i Lund år 1814 men tog sig namnet Arvidsdotter efter styvfadern Arvid Ericsson. Redan i unga år biträdde hon modern i hennes verksamhet som sår- och benbrottsläkare. Efter att ha gift sig med drängen Hans Månsson flyttade hon år 1834 till Malmö och öppnade egen praktik där. Hon började då kalla sig Elna Hansson. Ryktet spred sig snabbt att Kokvinnans dotter hade öppnat benbrottsläkarpraktik i staden. Eftersom hon kom ifrån Lund kallades hon Lundakvinnan eller Lonnaqvinnan på skånska.

Elna Hansson fick redan från början en omfattande praktik. Hon tolererades till att börja med av myndigheterna trots att hon, som outbildad, var att betrakta som kvacksalvare. Under de första 20 åren var hon kanske också försiktig, genom att undvika att åta sig svårare fall och invärtes sjukdomar. År 1854 utsågs emellertid den 29-årige medicine doktorn August Falck till stadsläkare. Han åtog sig att reformerade sjukvården i Malmö. Bland annat övertygade han stadens styrande män om nödvändigheten att bygga ett sjukhus i staden; t idigare hade patienter som behövde sjukhusvård varit tvungna att resa till lasarettet i Lund.

August Falck bestämde sig också för att utrota kvacksalveriet i Malmö. I en anmälan till Sundhetskollegiet, en föregångare till Medicinalstyrelsen, begärde han att åtgärder skulle vidtas mot Elna Hanssons farliga och olagliga verksamhet. Han skrev att hon var en arg charlatan som förklarade varje obetydlig stukning för en luxation (urledvridning) eller fraktur som fordrar en vidlyftig behandling med bloduttömningar, grötar och salvor. August Falck uppgav att han sett flera fall där han varit tvungen att amputera kroppsdelar efter Elna Hanssons behandling.

Sundhetskollegiet svarade August Falck att det inte kunde vidta några åtgärder varefter denne år 1856 själv stämde Elna Hansson för kvacksalveri. Hon hävdade i rätten att hon botat tusentals människors benbrott och vrickningar och visade dessutom stödjande brev och intyg från många inflytelserika personer. Rätten dömde henne emellertid till 50 dalers böter.

Elna Hansson skrev då till Kungl. Maj:t och begärde tillstånd att få utöva sin läkeverksamhet. Hon åberopade sin över 20 år långa erfarenhet och ett antal intyg från nöjda patienter. Många av de 111 personer som yttrade sig tillhörde samhällets övre skikt. Hon sade sig också vara beredd att ”inför oväldig och behörig Chirurgisk myndighet” underkasta sig en examination för att bevisa sin kompetens. När skrivelsen remitterades till Sundhetskollegiet tillstyrkte det att Elna Hansson skulle få genomgå den examination som enligt 1807 års badareförordning krävdes för att bli badaremästare. Dessa hade rätt att bedriva enklare sjukvård såsom omläggning av sår och bandagera vrickningar och enkla benbrott.

Vid de examinationer som ägde rum 13 juli och 16 september 1857 ansågs hennes kunskaper om de särskilda badens beredning liksom om olika lavemang vara otillfredställande. Hon underkändes därför, men fick återkomma den 7 juni 1858. Då fick hon ånyo frågor om bad, till exempel vilken temperatur ett varmt respektive hett bad ska ha. På frågor om stukningar och luxationer lämnade hon orediga svar, vilket var allvarligare eftersom en stor del av hennes verksamhet rörde just sådana skador. Hon underkändes därför även denna gång.

Efter de misslyckade försöken att få ett slags legitimation fortsatte Elna Hansson framgångsrikt sin praktik i Malmö. Hon byggde också ett eget litet sjukhus där hon kunde lägga in patienter som behövde mera omfattande vård. Hon hade stort stöd av allmänheten, och blev även anlitad av många stora företag, till exempel Kockums mekaniska verkstad.

Under 1860-talet började sjukkassor bildas. Försäkringsbolagen krävde att sjukintygen skulle vara utfärdade av legitimerade läkare, men flera stora arbetsgivare i Skåne hotade att säga upp avtalen med bolagen om de inte godkände intyg från Lundakvinnan. Inför risken att förlora kunder gav bolagen med sig, vilket många tolkade som att hon blivit erkänd som läkare.

År 1875 var det dags för ett nytt åtal. Stadsläkaren anmälde Elna Hansson för att ha behandlat en tvåårig gosse som enligt honom borde ha vårdats på lasarettet i Lund. I rätten hävdade ElnaHanssons sakförare att hon tagit badmästarexamen. Något intyg om detta kunde naturligtvis inte uppvisas, men uppenbarligen spred hon den felaktiga uppgiften att hon blivit godkänd vid examinationen. Rätten dömde henne för obehörig behandling av sjukdomar till 25 kronors böter. Elna Hansson överklagade domen till hovrätten som friade henne.

För att slippa framtida åtal ansökte Elna Hansson 1876 ånyo hos Kungl. Maj:t om att få sin läkeverksamhet legitimerad. Till stöd bifogade hon fem petitioner med 5 105 namnunderskrifter. Bland petitionärerna fanns fattiga och rika, arbetare, riksdagsmän, grevar, överstar och kyrkoherdar. Sundhetskollegiet ansåg dock att hennes tidigare misslyckade examensförsök gjorde det omöjligt att tillstyrka hennes ansökan. Dessutom fanns det inte någon bland de 5 105 personerna som stödde henne som hade tillräcklig sakkunskap för att bedöma Elnas kompetens.

Under Elna Hanssons sista år tog dottern Johanna Maria allt mera över verksamheten. Båda kallades Lundakvinnan och allmänheten accepterade den av dem som just den dagen hade mottagning.

När Elna Hansson avled den 21 januari 1891 skrev många tidningar i hela Sverige om henne, och hennes omfattande verksamhet som läkare av benbrott och andra yttre skador, i uppskattande ordalag. Den skicklighet som medfödda anlag och rikligt erfarenhet givit henne, skaffade henne ett stort rykte, så att patienter reste till henne från hela södra Sverige men även från Danmark.


Bo S Lindberg


Publicerat 2020-03-02



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Elna Hansson, www.skbl.se/sv/artikel/ElnaHansson0, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Bo S Lindberg), hämtad 2020-07-13.




Övriga namn

    Flicknamn: Arvidsdotter
    Gift: Månsson
    Smeknamn: Lundakvinnan


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Marna Nilsdotter
  • Far: Arvid Eriksson
  • Bror: Hans [Okänt]
fler ...


Utbildning

  • Yrkesutbildning, Lund: Utbildad till läkekvinna av modern


Verksamhet

  • Yrke: Läkekvinna, "Lundakvinnan", benbrottsläkare


Kontakter

  • Släkting: Elna Hansdotter, mormor
  • Släkting: Hedda Andersson, dotterdotter


Bostadsorter

  • Födelseort: Lund
  • Lund
  • Malmö
  • Dödsort: Malmö


Källor

Litteratur
  • Lindberg, Bo S., Kirurgernas historia: om badare, barberare och fältskärer, Uppsala universitet, [Uppsala], 2017

  • Wedin, Ingegerd, En benbrottsläkarsläkt: Lundakvinnan Elna Hansson - femte generationen, Rabén & Sjögren, Stockholm, 1991



Vidare referenser



Elna Hansson. Xylografi av Gunnar Forssell i Idun, nr 6 1891
Elna Hansson. Xylografi av Gunnar Forssell i Idun, nr 6 1891

Nyckelord

1800-talet Folkmedicin