Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Debora van der Plas

16161680

Företagare, bruksägare, fartygsägare

Debora van der Plas var bruksägare, fartygsägare och en av de större järnexportörerna i landet vid 1600-talets mitt.

Debora van der Plas föddes 1616 i Dordrecht i sydvästra Nederländerna. Hon var yngst i syskonskaran där tre äldre systrar och en bror nådde vuxen ålder. Hon kom till Sverige i samband med att hennes far Laurens van der Plas fick anställning vid svenska hovet som hovmålare i slutet av 1610-talet. När familjen flyttade var Debora van der Plas bara några år gammal. Hennes far kom även att bli engagerad i bruksnäringen i Sverige, där han tillsammans med mågen Lucas Hidding var arrendator av Axbergshammars bruk i Närke.

När Debora van der Plas var 13 år gammal dog hennes far. Som 28-åring gifte hon sig år 1644 i Stockholm med Jan van Ruyff från Amsterdam. Maken hade kommit till Sverige på uppdrag av bröderna Schuylenburch i Amsterdam för att för deras räkning köpa bruksrörelser. Redan 1642 hade Jan van Ruyff köpt Axbergshammars bruk av Lucas Hidding, make till Debora van der Plas äldsta syster Sara. Jan van Ruyff drev därefter bruket i sju år som faktor åt bröderna Schuylenburch, varefter han köpte det för egen räkning. År 1658 dog Debora van der Plas make, som i dödboken kallades ”Holländaren Rifwen”. Han begravdes i Jakobs kyrka i Stockholm i svågern Lucas Hiddings grav. Debora van der Plas tog som änka över bruksverksamheten, vilken hon kom att driva i 14 år. Vid Axbergshammar fanns år 1653 fyra hammare, med en smidesproduktion uppemot 3 000 skeppund (449 ton) stångjärn per år. Bergmästaren Knut Larsson skrev 1673 att ”Johan van Ruyffs änka” hade 4 ½ hammare vid Axbergshammar och en hammare vid Lunda hammar.

Debora van der Plas kastades direkt in i verksamheten. Kort efter makens död blev köpet av Axbergshammars bruk under bergsfrälsefrihet klart och samma år fick hon tillstånd att bygga en mjölkvarn i Axbergs socken. Att hon tog aktiv del i verksamheten framgår tydligt av affärskorrespondens och rättsliga handlingar. Förutom driften av bruksverksamheten var hon verksam på en internationell arena med regelbundna utländska affärskontakter och hade god kännedom om de ekonomiska förhållandena på den europeiska marknaden. Detta framgår till exempel av mångårig affärskorrespondens med den engelska firman Marescoe-Joye i London, som var kommissionär för Debora van der Plas exporterade järnprodukter. Hon diskuterade i breven priser och kvaliteter, försäkringsfrågor, betalningar via bankirer i Amsterdam, val av lämpliga fartyg och produktsortiment. Avsändningsorten visar att hon var verksam i såväl Stockholm som vid Axbergshammar. Av breven framgår att Debora van der Plas alltid hade goda varor att erbjuda och att en viktig exportvara var så kallat ”voyage iron”, vilket var eftertraktat som betalningsmedel i den afrikanska slavhandeln. Denna typ av stångjärn var svårare att tillverka och erbjöds endast av ett fåtal svenska leverantörer, däribland Debora van der Plas. Bland köparna av järnet från Närke fanns just engelska slavhandelskompanier. Motpart i Londonfirman var först Charles Marescoe, därefter dennes änka Leonora Marescoe.

Debora van der Plas var även en större fartygsägare i Stockholm. Som sådan drev hon vid ett par tillfällen på 1660-talet process mot borgarna i Arboga. Hon klagade 1664 hos Kommerskollegium då hon ansåg att Arbogaborgarna, som hade privilegium på fartygstransporter till Stockholm, inte klarade av att möta upp mot hennes behov av transporter. Hon krävde därför att få göra transporterna med sina egna fartyg. Annars skulle hon riskera skadestånd från de engelska uppköpare som väntade i Stockholm på leveranser av stångjärn. Hon fick sin vilja igenom i Kommerskollegium som gick på hennes linje och gav henne rätt att vid behov använda egna fartyg trots privilegierna. Även fem år senare tillrättavisades Arbogaborgarna för att de låtit stora mängder av Debora van der Plas järn bli liggande i Arboga under våren och sommaren och förvägrat henne att använda sina egna fartyg.

Debora van der Plas och hennes make tillhörde under 1650-talet de tio främsta järnexportörerna i Stockholm. Efter makens död fortsatte hon verksamheten på hög nivå. I början av 1660-talet var hon en av ett fåtal kvinnliga järnexportörer, och under åren 1662—1664 var hon den i särklass största. Av omkring 150 järnexportörer dessa år var endast fyra till sex kvinnor, alla änkor. Debora van der Plas exporterade mellan 2 231 och 2 871 skeppund stångjärn (303-390 ton) per år, vilket placerar henne på platser mellan tio och 20 bland alla exportörer under perioden. Ingen annan kvinna exporterade över 1 700 skeppund. Andra varor hon exporterade var knippjärn och ankarflyn. Den enda kvinna som var i närheten av Debora van der Plas volymer var grevinnan Ebba Brahe, änka efter Jakob de la Gardie och mor till Magnus Gabriel de la Gardie. Debora van der Plas hade större exportvolymer av stångjärn jämfört med makens tid och låg i början av 1660-talet betydligt över snittet för föregående årtionde. I hennes närmaste familjekrets fanns flera personer som var verksamma inom bruksnäring, handel och export.

Rättsliga tvister rörande hennes affärsintressen drev Debora van der Plas med framgång. Det kunde gälla tvister med andra bruksägare om bland annat smidesrättigheter, samt ved- och koluppköp. År 1664 höll hon inne med hammarskatten för sina hamrar då hon inte var överens med Bergskollegium om skattläggningen.

I bevarade engelska handlingar omnämns Debora van der Plas med eget namn i såväl korrespondens som räkenskaper. I det svenska materialet däremot omnämns hon ofta som ”Jan van Ruyffs änka” utan eget namn. Som efternamn användes i de engelska dokumenten ofta makens efternamn även för henne och hon skrevs "Debora van Ruyff". Sannolikt hade det att göra med att man ville anknyta till varumärket. Beteckningen VR (van Ruyff) var nämligen Axbergshammars järnstämpel och märkning på de produkter de producerade och var så långt in på 1800-talet.

Efter 14 framgångsrika år i ledningen, när Debora van der Plas var 56 år, drabbades hon av sjukdom och kunde inte längre fortsätta att driva verksamheten. Hennes dotter Gertruds make, den invandrade nederländske köpmannen Henrik Cletcher från Haag, övertog driften av Axbergshammars bruk och övrig egendom. Denna kom han att sköta under de åtta återstående åren av hennes liv. Han beskrev hennes tillstånd på detta sätt: ”är hon år 1672 tillförene av sjukdom, medelst ett hastigt påkommet slag, så alldeles till sitt mål, krafter och ledamöter betagen, att hon här vid icke annorledes än död considereras kan”. Dottern Gertrud tycks ha varit enda barnet och Axbergshammars bruk gick vidare på kvinnolinjen, så som det gjorde vid minst fem tillfällen under 1600-talet och under 1700-talets början.

Debora van der Plas avled våren 1680, i en ålder av 64 år, på sitt bruk Axbergshammar.


Stefan Nilsson


Publicerat 2020-03-02



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Debora van der Plas, www.skbl.se/sv/artikel/DeboravanderPlas0, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Stefan Nilsson), hämtad 2020-03-31.




Övriga namn

    Gift: van Ruyff


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Petronella (Petertgen) Dircksdochter (van Beyeren)
  • Far: Laurens Laurenszoon van der Plas
  • Syster: Jacobina van der Plas
fler ...


Utbildning

  • Privatundervisning i hemmet, : Ståndsmässig uppfostran


Verksamhet

  • Yrke: Bruksägare
  • Yrke: Järnexportör
  • Yrke: Fartygsägare


Bostadsorter

  • Födelseort: Dordrecht, Nederländerna
  • Dordrecht, Nederländerna
  • Stockholm
fler ...


Källor

Litteratur
  • Kemp, Marcel S. F., 'Het geslacht Hartoch alias Van Beyeren te ’s-Gravenhage', De Nederlandsche Leeuw 1999(116):1/2, s. 385–418

  • Nilsson, Stefan A., 'Debora från Holland blir brukspatron på Axbergshammar i Närke', Patroner, gästgivare och andra kvinnor (Lokalhistorisk läsning för Örebro län, 2008:9), s. 21-42

  • Nilsson, Stefan A., 'Invandrare, slavar och en hanrej? –"affärer" vid Axbergshammars bruk i Närke under det sena 1600-talet', Bergslagsarkiv : årsbok för historia och kulturhistoria i Bergslagen, 2003(15), s. 77-92