Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Beata Mårtensson-Brummer

1880-04-011956-07-15

Konstnär, lärare, donator

Beata Mårtensson-Brummer var konstnär, formgivare och lärare. Hon var också en betydande donator.

Beata Mårtensson-Brummer föddes 1880 i Lund. Fadern Nils Mårtensson var lantbrukare och moderns namn var Bengta. Beata Mårtensson-Brummer var det yngsta barnet i en skara på sex syskon. Som artonåring började hon 1898 på Högre Konstindustriella skolan (nuvarande Konstfack) i Stockholm. Under några år fick hon stipendier från Fredrika-Bremer-Förbundet till kurser på den avdelning som kallades Tekniska skolan.

År 1902 avslutade Beata Mårtensson-Brummer sina studier och fick samma år anställning som lärare i målning på samma skola. Hon var medlem i Konsthantverkarnas gille (nuvarande Konsthantverkarna) och tillsammans med bland andra Annie Frykholm ställde hon ut textila arbeten. Under flera år köpte Svenska Slöjdföreningen (nuvarande Svensk Form) alster som vinster till sitt lotteri av Beata Mårtensson-Brummer, exempelvis textila verk och en vas i stengods komponerad av henne.

På Högre Konstindustriella skolan stannade Beata Mårtensson-Brummer till 1911. Avbrott gjordes för studieresor till Paris och Italien. I Paris träffade hon 1905 Jouska (senare Joseph) Brummer, en ungersk skulptör, men trots att tycke uppstod, återvände Beata Mårtensson-Brummer till Sverige och sin lärartjänst. Som lärare hade hon ord om sig att vara en starkt inspirerande personlighet med stor förmåga att ”väcka det som slumrade” hos sina elever. Hon arbetade i en atmosfär av glädje och delade gärna med sig av sin entusiasm, sitt kunnande och sitt stora allvar inför uppgifterna hon stod inför.

Under en period var prinsessan Maria, då gift med prins Wilhelm, hennes elev. Prinsessan hade sett målningar av Beata Mårtensson-Brummer och önskade få henne som lärare i måleri. Beata Mårtensson-Brummer var även anlitad som mönsterformgivare på AB Svensk Konstslöjd och anställdes som första kvinnliga konstnär på Gustavsbergs porslinsfabrik. Där efterträdde hon år 1908 Gunnar G:son Wennerberg som artistisk ledare och konstnärlig rådgivare.

Beata Mårtensson-Brummer var en allsidig konstnär. Hon målade i olja, akvarell och tempera eller tecknade. Motiv hämtade hon från landskap och stadsbilder, hon gjorde porträtt och målade stilleben. Hon ritade skisser till textila arbeten som spets och gobelänger, formgav keramiska alster som tillverkades på Gustavsberg och ritade hyllningsadresser. Som det sistnämnda kallades hon i en tidningsartikel för en ”begåvad textarinna”. Hon signerade sina verk på olika sätt: BM, B-a M-n, B-a Mårtensson eller Beata Mårtensson.

Beata Mårtensson-Brummer deltog på Industriutställningen i Stockholm 1909, på Kungliga Akademien för de fria konsterna (nuvarande Konstakademien) då Föreningen Svenska Konstnärinnor visade sina alster där 1911, och i Paris två år senare. Hon ställde ut på Konstnärshuset i Stockholm 1915 och tillsammans med Inez Leander hade hon en utställning i Gävle 1918. Liljevalchs Konsthall visade hennes konst 1927. Hon är representerad vid Nationalmuseum i Stockholm, i Gustav VI Adolfs och prins Wilhelms samlingar och på prins Eugens Waldemarsudde.

1915 till 1920 var Beata Mårtensson-Brummer överlärare på Högre Konstindustriella skolan men innan dess hade hon återvänt till Paris och Joseph Brummer som nu etablerat sig som konsthandlare. Paret gifte sig borgerligt i London 1911 och bosatte sig i Paris, där maken hade ett galleri tillsammans med sina två bröder.

Vid första världskrigets början fann de för gott att stänga galleriet och flytta till Amerika. I New York, på Manhattan, öppnade Joseph Brummer 1921 ett eget galleri, Brummer Gallery, där han specialiserade sig på medeltida och europeisk renässanskonst samt forntida objekt från gamla civilisationer. Galleriet arrangerade även många utställningar med modern europeisk konst och Beata Mårtensson-Brummer var makens medhjälpare och arrangerade dessa. Hon arbetade också som konservator.

Joseph Brummer avled 1947 med Beata Mårtensson-Brummer som arvtagare. Hon flyttade tillbaka till Sverige 1953 och vid sin död testamenterade hon omkring en miljon svenska kronor till svenska institutioner och enskilda. Bland annat fick hennes gamla arbetsplats, Konstfackskolan, Karolinska Institutet och Föreningen Svenska Konstnärinnor stora penningsummor. Till Historiska Museet i Stockholm testamenterade hon ett altarkrucifix i bergkristall från 1500-talet, ur påven Leo XIII:s samling, en sydfransk marmorkolonnett från 1100-talet och en egyptisk alabasterurna, som är ett gravfynd.

Beata Mårtensson-Brummer avled den 15 juli 1956 i Stockholm.


Ulla Åshede


Publicerat 2021-01-04



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Beata Mårtensson-Brummer, www.skbl.se/sv/artikel/BeataMartenssonBrummer0, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Ulla Åshede), hämtad 2021-10-17.




Övriga namn

    Flicknamn: Mårtensson
    Signatur: BM; B-a M-n; B-a Mårtensson


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Bengta Mårtensson, född Nilsdotter
  • Far: Nils Mårtensson
  • Syster: Elna Nilsson, gift Viderberg
fler ...


Utbildning

  • Studieresa, : Konststudier i Paris och Italien


Verksamhet

  • Yrke: Lärare
  • Yrke: Överlärare, Högre konstindustriella skolan (nuvarande Konstfack)
  • Yrke: Mönsterformgivare, AB Svensk Konstslöjd
fler ...


Kontakter

  • Vän: Eivor Fisher
  • Vän: Maria Pavlovna, prinsessa
  • Kollega: Annie Frykholm
  • Kollega: Gunnar G:son Wennerberg


Organisationer

  • Svenska Slöjdföreningen
    Medlem
  • Konsthantverkarnas gille, Stockholm
    Medlem


Bostadsorter

  • Födelseort: Lund
  • Lund
  • Stockholm
fler ...


Källor

Litteratur
  • ’Historiska museet fick unika gåvor’, Svenska Dagbladet, 1957-03-31

  • ’Påvekrucifix och 1 miljon donerades av lärarinna’, Svenska Dagbladet, 1956-10-04



Vidare referenser