Aurore von Haxthausen var författare och en av de konstnärligt begåvade överklasskvinnor som utgjorde en del av den borgerliga bildningskulturen under 1800-talets andra hälft.
Aurore von Haxthausen växte upp i ett högadligt hem. Fadern, friherre Carl Henrik Gyllenhaal, var högt uppsatt ämbetsman och statsråd. När han avled i den stora koleraepidemin år 1857 kom Aurore von Haxthausen att få befattning som hovfröken hos kronprinsessan Lovisa. År 1873 gifte hon sig med den danske legationssekreteraren, kammarherre Ferdinand von Haxthausen. Aurore von Haxthausen var under hela sitt liv sjuklig, och äktenskapet förblev barnlöst.
Aurore von Haxthausen var, som det framhålls i en minnesartikel i Idun, mångsidigt begåvad och hade vittra anor, främst från hennes morfars bror, akademiledamoten Carl Gustaf Nordin. Han var den förste på stol XV, tillika historiker, biskop och Gustav III:s rådgivare i religiösa frågor. Därtill samlade han en stor mängd handskrifter som numera utgör den Nordinska samlingen på Uppsala universitetsbibliotek. En av hennes mors kusiner var ministern i Sankt Petersburg, Gustaf af Nordin, som skall ha varit en nära vän till Aleksandr Pusjkin. En mer avlägsen släkting var hennes fjärde kusin Johan Ludvig Runeberg.
Det som kanske främst kom att uppskattas hos Aurore von Haxthausen var hennes musikalitet och begåvning när det gällde att framföra musik. Det sägs att hon aldrig spelade efter noter utan föredrog att improvisera utifrån redan känd musik. Hon komponerade också själv, men endast några få av hennes kompositioner har senare blivit nedtecknade. Hon skall ha skrivit en marsch som framförts vid riksdagens högtidliga öppnande samt en festpolonäs till kronprinsparets förmälning. Vid hennes begravning i Östermalmskyrkan framfördes ”Vid lifvets afton” med text och musik av henne.
Som författare ingår hon i en lång rad kvinnliga författarskap som framträdde i slutet av 1800-talet i samband med det moderna genombrottet i litteraturen. Den traditionella litteraturhistorien har i ringa grad uppmärksammat detta. En av de få studier som gjorts är Eva Heggestads litteratursociologiska avhandling Fången och fri, som bland många andra mer eller mindre bortglömda författarskap också uppmärksammar Aurore von Haxthausen. Salongskulturen som i mycket drevs av kvinnor spelade in i den markanta ökningen av antalet kvinnliga författare och Aurore von Haxthausen var en tydlig exponent för denna. I det Haxtenhauska hemmet hölls ofta salong med musik och litterär uppläsning. Carl Snoilsky lär ha varit en trägen gäst vid dessa aftnar.
Författaryrket hörde till de nya områdena för kvinnoemancipation, även om få kunde försörja sig på detta. Aurore von Haxthausens höga sociala ställning gör det sannolikt att hon inte var ekonomiskt beroende av sitt författarskap. I gengäld kom hennes författarskap att bli mer inriktat på att ge tidlösa skildringar av vissa miljöer, än på mer brännande dagsfrågor. I mycket bygger hennes författarskap på barndomsminnen.
Ändå präglades många kvinnliga författares utgivna böcker av viss anspråkslöshet. Aurore von Haxthausen, som också skrev under pseudonymen Klara Kuhlmann, ett namn taget från en tidigare fästmö till Ferdinand von Haxthausen, betecknade i förordet till Svenska Hem dessa samlingar av vardagsskildring mer som ”skisser”. Som sådana kännetecknas de av detaljskarpa skildringar av, bland annat, ett till synes sorglöst övreståndsliv på landet. Till del kom de att tematisera något som hör till samtiden som en brytningstid mellan gammalt och nytt, mellan lantlig idyll och en mer modern värld. Detta land- och stadtema hör till de mer fundamentala i de senaste århundradena i svensk litteratur, och senare även annan populärfiktion. Aurore von Haxthausen anknyter därvid bakåt till idylldiktare som Anna Maria Lenngren.
Aurore von Haxthausen avled vid 59 års ålder 1888. Hon är begravd på Solna kyrkogård.
