Mia Leche Löfgren var journalist, författare och fredsaktivist. Under andra världskriget var hon en av de starka anti-nazistiska rösterna i Sverige.

Mia Leche Löfgren föddes i Lund där fadern var docent i zoologi. Då han 1880 fick anställning vid Stockholms högskola, där han 1884 blev professor i zoologi, flyttade familjen till Stockholm. Mia Leche Löfgren gick i den reformpedagogiska Whitlockska samskolan där hon bland annat hade Ellen Key som lärare.

Föräldrahemmets umgänge förde Mia Leche Löfgren tidigt i kontakt med huvudstadens intellektuella och konstnärliga kretsar. Hon vidareutbildade sig dock inte utan gifte sig vid 22 års ålder med Fredrik von Friesen. I hennes efterlämnade dagböcker kan man se att det inte var ett helt enkelt beslut. De fick två barn och förblev gifta i åtta år. Därefter lämnade hon sin make för att gifta om sig med advokaten Eliel Löfgren, senare justitieminister och utrikesminister. De fick tillsammans en dotter. Skilsmässan blev stormig och Mia Leche Löfgren fråntogs sina barn och möjligheten att träffa dem. Sonen har senare vittnat om det hat mot modern som odlades i familjen. De kom dock att förenas då denne blivit myndig. Sin äldsta dotter fick Mia Leche Löfgren aldrig se igen, då denna avled redan vid 11 års ålder. Hon har i den självbiografiska boken Upplevt beskrivit sin smärta.

Sin debut som litteraturkritiker gjorde Mia Leche Lögren i den konservativa tidningen Vårt Land, där hon var medarbetare mellan 1906 och 1908. Där fick hon till uppgift att skriva om de böcker som Carl David af Wirsén, tidningens förste litteraturkritiker, inte brydde sig om. Hon skapade sig emellertid snabbt en egen röst och blev medarbetare i bland annat Idun, där hon skrev recensioner och krönikor, men också utförde hemma-hos-reportage. Hon befann sig mitt i Stockholms liberala, kuturella och kvinnopolitiska elit. Bland hennes närmaste vänner fanns såväl Ellen Key som Marika Stiernstedt och Vera von Kræmer. Hon var en djupt övertygad pacifist och engagerade sig i fredssträvandena liksom biståndsarbetet under såväl första som andra världskriget.

Mia Leche Löfgren var en av de kvinnor som samlades i Haag 1915 för att protestera mot det pågående världskriget. Från Sverige deltog även Elin Wägner, Emilia Fogelklou och Matilda Widegren. Hon deltog i bildandet av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet därstädes och var aktivt engagerad i föreningen, som fortfarande (2017) existerar, under större delen av sitt liv. Åren 1942-1950 var hon ordförande i Göteborgskretsen, 1946-1952 i den svenska sektionen av föreningen. Hon var också med och grundade olika hjälporganisationer under såväl första som andra världskriget. Humanitära insatser på det praktiska planet ackompanjerades med offentliga inlägg i tidningsspalter och talarstolar, där hon lidelsefullt fördömde antisemitismen och våldsförgudningen i det nazistiska Tyskland. Hon stod upp för de förföljda. Bland dem fanns den tyske journalisten och pacifisten Carl von Ossietzky, som tilldelades Nobels fredspris 1935, men satt i koncentrationsläger och vägrades utresa från Tyskland.

Mia Leche Löfgren blev riksbekant genom sina antinazistiska skriverier i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning under mellankrigstiden och andra världskriget. Tidningens chefredaktör Torgny Segerstedt hade redan 1916 öppnat sina spalter för henne och under den följande tiden blev hon en av tidningens starka antinazistiska röster. Med undantag av ett tidigt mellanspel i Göteborgs-Posten var hon tidningen trogen livet ut. Vid sin mans död 1940 flyttade hon till Göteborg och hon kom att stå Torgny Segerstedt mycket nära i kraft av deras gemensamma engagemang. Porträttet av honom i boken Hård tid är en lång hyllning av hans mod och samtidigt en intressant och ingående skildring av flyktingarbetet, nazismen och anti-nazismen i Sverige.

Den första bok Mia Leche Löfgren gav ut var en levnadsteckning över Ellen Key, 1930. Hon ger här en kärleksfull bild av sin gamla lärare men är långt ifrån okritisk. Därefter fortsatte hon att publicera en rad halvt självbiografiska och kulturhistoriskt mycket intressanta böcker om sin samtid. Hennes utgångspunkt är öppet subjektiv. Hon utgår ofta från sina egna reaktioner på det politiska skeendet och skildrar möten med och sina intryck av många kulturellt och politiskt ledande personer. Hennes andre make, Eliel Löfgren, är en centralgestalt i många av hennes böcker. I den mest personliga boken Upplevt skildrar hon också sin livslånga vänskap med författaren Marika Stiernstedt.

På sin ålderdom återvände Mia Leche Löfgren till Stockholm där hon bodde under sitt livs sista decennium. Hon är begravd på Norra krematoriet i Stockholm.