Marianne Zetterström var skribent, författare och kåsör. Under signaturen Viola skrev hon kåserier i Svenska Dagbladet i omkring 70 år.
Marianne Zetterström föddes i Stockholm 1912, som dotter till en överste vid Svea artilleriregemente. Äktenskapet höll inte och fadern lämnade tidigt familjen. Modern Susanna Enhörning, född Sommelius, återvände med sina två små barn till sina föräldrar. Marianne Zetterströms vuxenliv inleddes på kontor i Norrköping, och redan som kontorist började Marianne Zetterström skriva kåserier till Norrköpings tidningar. Några år därefter flyttade hon till Stockholm och gifte sig 1943 med svensk press förmodligen mest aktive kåsör, Erik Zetterström, mer känd som Kar de Mumma, vilken har tillskrivits 15 000 kåserier under nära 75 års tid. Marianne Zetterström var också en flitig kåsör. Hennes kåserier samlades i drygt 20 böcker med titlar som En sån vacker dag, 1968, och Kom nära, 1988, för att bara nämna ett par. Kåserisamlingarna utkom mellan 1967 och 1990. I några fall finns de att läsa i sin helhet på Litteraturbankens hemsida, exempelvis debutsamlingen En bukett av Viola, 1967. Sonen Carl Zetterström skrev också han kåserier, i Dagens Nyheter. Han gjorde även omslag till hennes böcker, och samlade ett urval av hennes kåserier i boken En dag som den här, kåserier och krönikor 1988—1993, 1993.
Alla Marianne Zetterströms böcker är inte kåserisamlingar i vanlig mening. Hon var inte detta slags humorist. Några av böckerna visar i stället prov på hennes egen form av roman, närmast ett slags kortroman, en sammanhängande berättelse med utflykter i tiden, geografin och tankarna, som Porträtt i en brödrost, 1970, Dagarna i våras, 1972, och Vi ringer nån gång, 1985. Där berättar hon minnen av platser och personer som stått henne nära tidigt i livet. Barndomens familj och modern är centrala i de två första och en väninna sedan ungdomen i den tredje. Dessa berättelser liknar en eftertänksamhetens lovsång till minnen av medmänniskors värme.
Marianne Zetterström må vara mest ihågkommen för sina kåserier i Svenska Dagbladet, men hon var verksam som skribent i flera tidningar. Hon skrev film- och TV-kritik i Vecko-Journalen tills den upphörde sent på 1970-talet. Det var dock i tidskriften Idun som hon på 1940-talet började skriva om film, under vinjetten ”Marianne går på bio”. Tidigt under 1940-talet skrev hon även i Svensk Damtidning men då i en annan genre. Där skrev hon fiktiva brev adresserade till ”Kära Eva” och signerade med ”Din tillgivna Viola”. Det är ett slags kåserier i form av en fiktiv brevväxling där läsaren bara får ta del av Violas brev.
Marianne Zetterström skriver i boken Dagarna i våras om att hon inte trivdes med direktsändningar i etermedier, de kunde orsaka sömnlösa nätter och migränattacker med åtföljande risk för tunghäfta, till exempel inför en debatt om pjäsen Reservatet av Ingmar Bergman. Lekfullare program i radion som ”Fällor och fel” som sändes i mitten av 1960-talet, medverkade hon kanske hellre i, och hon kunde också läsa egna kåserier i radio ibland, så under jul- och nyårshelgen 1973.
Marianne Zetterström avled 2011, vid 99 års ålder.
