Inga Lantz var riksdagsledamot för Vänsterpartiet under åren 1973–1988. Hon var även författare och aktiv inom det feministiska nätverket Stödstrumporna.
Inga Lantz växte upp i Stockholm med en ensamstående mor, som var pälssömmerska och politiskt engagerad i Sveriges Kommunistiska Parti (nuvarande Vänsterpartiet). I en av sina självbiografiska noveller berättar Inga Lantz om hur hon, redan som fyraåring, fick följa med modern på partimöten, konserter, teater och så småningom även på utlandsresor. Hon återkom ofta till dessa tidiga erfarenheter, och hur de har påverkat hennes liv. Hennes styvfar Marino var violinist och konstnär, vilket också gjorde avtryck.
Inga Lantz anslöt sig redan i 14-årsåldern till Demokratisk Ungdom, det kommunistiska ungdomsförbundet (år 1958 sammanslaget med Sveriges kommunistiska ungdomsförbund, SKU). Hon deltog i en sovjetisk ungdomsfestival som medlem i förbundets folkdanslag Skäran, som också framträdde på Pekingoperan i närvaro av den kinesiske kulturministern.
Under gymnasieåren var Inga Lantz studieledare i marxism. Samma år som hon tog studenten, 1963, gifte hon sig med Benne Lantz, med vilken hon fick barnen Pia och Peter. Hon studerade humaniora på Stockholms universitet. Från 1970 arbetade Inga Lantz som projektadministratör på Ellemtel AB, ett utvecklingsbolag knutet till Telefonaktiebolaget L M Ericsson. Familjen flyttade till Huddinge där hon var ledamot av sociala centralnämnden i Huddinge från 1971, senare även ledamot av styrelsen för den lokala avdelningen för Hyresgästföreningen. I kommunfullmäktige ägnade hon sig huvudsakligen åt familjefrågor som barntillsyn och skola, men även kulturlivs- och fritidsfrågor. Hon tog bland annat initiativ till så kallad familjesemester, vilket hon också motionerade om i riksdagen.
Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK, nuvarande Vänsterpartiet) sökte inför valet 1973 en ung, kvinnlig, politiskt erfaren partimedlem, och Inga Lantz valdes. I sin självbiografiska novellsamling Livstycken och Zinkaduser beskriver hon hur partiet hade bestämt att tre kriterier skulle uppfyllas: man ville ha en kvinna, hon skulle ha arbetarbakgrund och bo i en söderförort. På valsedeln angavs hennes titel som ”industritjänsteman”, hon var som 30-åring riksdagens yngsta ledamot.
Inga Lantz var under olika perioder och på olika poster verksam inom utbildningsutskottet, kulturutskottet och socialutskottet. Hon var även suppleant i Nordiska rådet och ledamot av VPK-gruppens förtroenderåd. Hon lämnade under sina fyra riksdagsperioder in 145 egenmotioner, reste 80 frågor, ställde 30 interpellationer och höll 182 anföranden. I övrigt hade Inga Lantz under 1970-talet uppdrag inom statliga myndigheter och kommittéer som ledamot av Besvärsnämnden för rättshjälpen samt var sakkunnig i Barnolycksfallsutredningen. Hon var ledamot av 1980 års abortkommitté och Delegationen för arbetstidsfrågor, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA, nuvarande Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, MIA) samt av Svenska Unescorådet.
Under sina riksdagsår fick hon stor uppmärksamhet i medier och blev i många frågor partiets ansikte utåt. Att hon var ung och dessutom kvinna bidrog till att hon fick utrymme i medierna, hon var allmänt respekterad för att vara väl förberedd i de frågor hon var engagerad i, orädd och retoriskt skicklig.
I socialutskottet lyfte Inga Lantz ett flertal så kallade kvinnofrågor, såsom rätten till smärtlindring vid förlossning, frågor om ”befruktning utanför kroppen” samt om preventivmedelsrådgivning. I den på 1980-talet flitigt diskuterade frågan om straff eller vård inom narkotikavården förespråkade Inga Lantz drogfria avdelningar på fängelserna, och utbyggnad av kriminalvårdens öppna behandlingshem, samt att behandlingen inom kriminalvården skulle vara arbetsrehabiliterande.
Vidare engagerade hon sig på 1980-talet i diskussionerna om den nya gentekniken. I motionen ”Om den nya biologins inverkan på människan” varnade hon för riskerna med tekniken, vilka i förlängningen skulle kunna få oönskade konsekvenser som till exempel val av kön, rashygien med mera. Hon hävdade i motionen att ”forskning i frågan måste förenas med en intensiv etisk debatt”. Vidare ansåg hon att en kommitté borde tillsättas innan de svenska försöken med genteknik skulle gå vidare.
Rätt till daghemsplats, rimliga hyror och kollektivboende var frågor hon hade drivit i Huddinge kommun, och som hon även lyfte i socialutskottet. I utbildningsutskottet motionerade hon exempelvis för högre lärartäthet samt varvad utbildning med teori och praktik, förstatligande av läromedelsproduktion, kvinnosynen i läromedel samt betygsfri skola.
Inga Lantz vittnade om att hon som ung kvinna ofta stötte på problem med att hävda sig i den mansdominerade riksdagen. Vid ett uppmärksammat tillfälle 1978 infann hon sig vid utbildningsutskottets sammankomst iförd munkavle, detta som protest mot att hon som suppleant i utskottet, enligt dåvarande regler, inte hade rätt att yttra sig. Hon ansåg sig orättvist behandlad, även som ”ung kvinna”, och att hon som representant för partiet, som hade klarat fyraprocentsspärren och tillhörde utskottet, därmed också borde ha rätt att yttra sig. Reglerna ändrades senare.
År 1988 hade Inga Lantz varit riksdagsledamot i 15 år och bestämde sig för att inte ställa upp i nästkommande val. När hon lämnade rikspolitiken stannade hon kvar en tid i VPK, som hon representerade lokalt i bland annat Stockholms stads gatunämnd, Nordiska rådet samt i diverse internationella sammanhang.
När hon tillsammans med en tredjedel av VPK:s riksdagsgrupp lämnade riksdagen 1988 uppmärksammades avhoppet i flera, större artiklar i de stora dagstidningarna. Där framgår att hon i sitt nya liv ville få utlopp för intressen som fått stå tillbaka under en synnerligen aktiv yrkeskarriär. Hon ville kunna ge uttryck för sina kulturella kreativa, konstnärliga sidor. Hon ville forska om framtidsfrågor, studera vidare, ”skriva romaner i stället för motioner och tal”, även få mer tid till att måla, rida och göra reportageresor. Detta var i en tid av kommunismens fall, och i likhet med flera partikolleger såg hon socialismen, så som den hade utvecklats i Sovjet och Östeuropa, i ett nytt sken: ”Det var en enorm besvikelse, men samtidigt en befrielse. Jag tycker att jag tänkt fel, att jag inte varit tillräckligt på min vakt”, berättar hon i ett reportage i Dagens Nyheter, 1990. Men hon vidhöll: ”Jag är fortfarande socialist och det politiska engagemanget finns förstås kvar”.
Inför riksdagsvalet 1994 var hon, tillsammans med Maria-Pia Boëthius och Ebba Witt-Brattström under parollen ”Hela lönen, halva makten” aktiv inom det tvärpolitiska nätverket Stödstrumporna med sikte på att öka den politiska kvinnorepresentationen i Sverige inför valet 1994. Man misslyckades med ett bilda ett politiskt parti, men en av framgångarna var ”varannan damernas” i de flesta politiska församlingarna.
Inga Lantz återupptog 1997–2001 sina konstvetenskapliga studier, nu vid Uppsala universitet, vilka resulterade i kandidatuppsatsen Pärlor för riksdagsledamöter...?, 1999, samt magisteruppsatsen Konst i offentlig miljö är det nödvändigt?, 2001.
Efter riksdagsåren var hon aktiv skribent och fotograf i reportage och kåserier i dags- och resetidningar, hon höll också uppskattade föredrag i olika folkbildningssammanhang. Flera av hennes rapporter från äventyrliga resor i bland annat Tibet, Iran, Mongoliet, Indien, Argentina, Myanmar (Burma), Vietnam, Kambodja (Kampuchea) och Indonesien samlade hon i den rikt illustrerade boken Utomlantz, 2015. Hon gav även ut tre självbiografiska novellsamlingar, Mamma och mej, 2005, om sin omtumlande barndom och relationen till modern. I de två samlingarna Livstycken och Zinkaduser, 2007, och Kråksparv, 2015, blandar hon lättsamma och dystra berättelser om familjens, vännernas, konstens, resornas och politikens påverkan på hennes liv.
Som fotograf var Inga Lantz medlem i Svenska Fotografers Förbund (SFF), även som uppskattad mötesordförande, samt konstnärskollektivet Mariamålarna och ställde de sista 20 levnadsåren ut sina målningar och fotografier på galleriet Konsthallen i Gamla stan i Stockholm.
Inga Lantz drabbades av en stroke och avled 28 juli 2017. Hennes aska är strödd i havet utanför Torö.
