Anna Birgitta Rooth var Sveriges första kvinnliga professor i etnologi, verksam vid Uppsala universitet 1973–1985.

Anna Birgitta Rooth föddes 1919 i Ängelholm. Hon kom från ett burget hem och fadern var välbeställd grosshandlare. Den unga Anna Birgitta Rooth hade vad man kallade läshuvud och 1938 avlade hon mogenhetsexamen vid Lunds privata elementarskola. Redan samma år påbörjade hon sina studier i konsthistoria vid Lunds universitet. Det blev emellertid ämnet folkminnesforskning, under Carl Wilhelm von Sydows ledning, som fångade hennes intresse mer varaktigt. Sina första lärospån inom ämnet gjorde hon när hon som extraordinarie amanuens var redaktör och sekreterare för von Sydows introduktion till folksagoforskningen, som utkom 1941. Att von Sydow och hans alster utgjorde en stor inspirationskälla har hon senare vittnat om.

År 1942 avlade Anna Birgitta Rooth sin filosofie kandidatexamen. Samma år publicerade hon uppsatsen ”Kung Lindorm. En orientalisk saga i dansk-skånsk sagotradition” i tidskriften Folkkultur. I den gav hon exempel på vad Carl von Sydow kallade språngvis traditionsspridning. Några år senare publicerade hon i samma tidskrift ”Ett skillingtryck och dess källa”. Redan 1943 blev hon filosofie licentiat och utnämnd till förste amanuens vid Folkminnesarkivet, en post som hon innehade till 1947.

År 1942 gifte sig Anna Birgitta Rooth med Gösta Rooth, som hon träffat på en kurs i konsthistoria. Han var medicinare och blivande läkare. Så småningom disputerade han och blev sedermera professor i perinatal medicin. Paret fick de tre barnen Birgitta, Helena och Ivar.

Under sin tid som amanuens inledde Anna Birgitta Rooth det forskningsprojekt som utmynnade i avhandlingen The Cinderella cycle, vilken hon försvarade 1951. Avhandlingen är en undersökning av sambandet mellan olika sagotyper som tillsammans utgör ”the Cinderella cycle”. Anna Birgitta Rooth undersökte de olika sagotyperna och deras motiv för att visa på traditionsområden och spridningsvägar. Hennes forskningsinsats i samband med avhandlingsarbetet renderade henne en docentur i folkdiktsforskning 1951. Från och med 1952 erhöll hon en avlönad docenttjänst vid Lunds universitet, som 1964 följdes av en forskardocentur. Den senare innehade hon till och med 1972.

Under docentåren ägnade sig Anna Birgitta Rooth åt mytforskning och produktion av läroböcker. När det gäller mytforskningen kan särskilt Loki in Scandinavian mythology och The raven and the carcass, där hon jämförde europeiska, asiatiska och nordamerikanska syndaflodsmyter, nämnas. Beträffande läroboksproduktionen förtjänar Folklig diktning: form och teknik, Lokalt och globalt i två delar samt Folkdikt och folktro att lyftas fram. Anna Birgitta Rooth var emellertid inte enbart arkivforskare. Från och med 1950- och 1960- talen genomförde hon fältarbeten bland kanadensiska indianer och inuiter i Alaska, vilket resulterade i en rad publikationer, exempelvis The Alaska expedition 1966: myths, customs and beliefs among the Athabascan indians and the Eskimos of northern Alaska och The importance of storytelling: a study based on field work in northern Alaska.

Anna Birgitta Rooth var en mångsidig folkloristisk forskare som förutom ovan nämnda intresseområden också uppmärksammade olika former av folklig diktning såsom ordspråk och gåtor. Ungdomsårens intresse för konsthistoria, bilder och ikonografi behöll hon genom åren. Så småningom skapade hon Ikonografiska arkivet i Uppsala och några av hennes senare studier vittnar om hennes engagemang för det forskningsfält som band samman folkloristiska frågeställningar med ikonografi. Bland dessa studier kan nämnas Döden och den svarta oxen och en studie i Hieronymus Boschs bildvärld, Exploring the Garden of Delights.

Anna Birgitta Rooth var knappast kvinno- eller genusforskare men hon hyste ett intresse för kvinnors liv och berättande. Bland annat kan hennes studie om Eva Wigström och traditionsbärarna nämnas. Här analyseras hur författaren och upptecknaren Eva Wigström gick till väga när hon gjorde uppteckningar i Skåne och Blekinge och sedermera gav ut dem i bokform.

Studien L.O.: en analys av en småbrukarhustrus trosvärld vittnar även den om Anna Birgitta Rooths intresse för kvinnors liv och berättande. I egenskap av folklorist intresserade hon sig för genreanalys och diskuterar i boken framför allt personliga upplevelser i det så kallade memoratets form. I sin analys av narrativ teknik och muntlig stil måste hon betraktas som en föregångare till det intresse för berättelser och narrativitet som är framträdande inom dagens folkloristiska och etnologiska forskning. Hon utvärderar en källkritisk metod som går ut på att forskaren gör upprepade uppteckningar och intervjuer med samma informant. Förutom ett resonemang om olika genrer och deras källvärde för hon också en diskussion om det som vi idag kallar för reflexivitet, vilket bland annat handlar om relationen mellan forskare och informant.

Anna Birgitta Rooth var en forskare med djupa kunskaper inom det folkloristiska och etnologiska forskningsområdet, men hon besatt också grundliga insikter inom närliggande ämnesområden såsom historia, antropologi och konstvetenskap. Därtill insåg hon vikten av tvärvetenskapligt samarbete. I en tid när många av hennes kollegor fortfarande främst ägnade sig åt arkivforskning bedrev hon fältarbete i Alaska. Hon polemiserade mot evolutionistiska förklaringsmodeller till förmån för en mer funktionalistisk syn och intresset för metodfrågor blev med åren alltmer centralt. Hon belönades bland annat med Premio Pitré-Salomone Marino, vilket är ett pris och en utmärkelse i EtnoAntropologica för studien Exploring the Garden of Delights, i Palermo, Italien 1992.

Efter sin pensionering återvände Anna Birgitta Rooth och hennes make till Skåne, närmare bestämt till huset på Bjärehalvön, där de tidigare hade tillbringat många somrar. Anna Birgitta Rooth dog i Sunnanås år 2000.